Men en sak är klar. Det gäller att ha roligt på vägen för att nå sitt mål.
- Åtminstone i ishockey är det inte förrän i 16-17-årsåldern man ska trappa upp träningen. Och det kan jag lova, har man tränat för hårt innan dess orkar man inte ta sig genom de viktiga åren, säger Mikael Renberg
Han såg många jämnåriga spelare träna mer än honom en bra bit upp i tonåren.
- Att de inte nådde längre tror jag beror på att de i princip brände ut sig. De tränade hårt, ibland helt på egen hand, medan jag hade kul med mina kompisar, berättar han.
Några år senare härjade han vilt på gator, gräsmattor och uteisar tillsammans med kompisarna.
- Jag var extremt idrottsintresserad. Som sexåring älskade jag att kolla på VM-fotboll, minns Micke.
I Argentinas landslag fastnade han direkt för Mario Kempes.
Pappa Bosse vaktade fotbollsmålet i Svensby SK. Där hittade han sin andra förebild.
- Olle Wennberg. Han och Mario Kempes var mina stora idoler som knatte, skrattar han.
Micke sysslade själv med både ishockey, fotboll och friidrott i Piteå IF.
Men han tränade inte mer än andra.
- Nej, absolut inte i organiserad form. Däremot lekte vi hur mycket som helst. Efter skolan var det ofta fotboll eller landhockey. Eller vanlig hockey, om isen på banan i Djupviken var okej. Det kollade man alltid direkt man cyklade hem efter skolan.
Kompisgäng som lirar fotboll på gräsplättar med träd eller jackor som stolpar.
Det är inte en lika vanlig syn längre.
- Visst förekommer det, men tyvärr inte alls lika mycket som på min tid.
Micke är övertygad om att hans spontanidrott och lek på gator, gräs och is har betytt mycket för honom i hans utveckling.
- Absolut. Att leka hockey och fotboll med kompisarna ger mycket annat på köpet. Du ser och lär av andra, du måste ta hänsyn och får även ledaregenskaper då du inte är styrd av någon förälder eller ledare.
- Många unga killar har svårt att ta tag i sin egen träning. De måste ha klara order och bli tillsagda vad de ska göra. De har inte lekt, lärt och fått några ledaregenskaper. Det är en farlig utveckling, menar han.
När trappade du upp din egen träning?
- Jag rörde inte en skivstång förrän jag var 17 år. Det är väl delvis därför jag orkar träna så pass hårt som jag gör nu när jag är 36.
Själv höll han alltså på med flera olika sporter. Och dubblerade med både fotboll och hockey ända till han var 17 år.
Du debuterade i A-laget i fotboll före A-laget i hockey?
- Det stämmer faktiskt. När jag var 17 och fick veta att jag skulle komma med i Piteå Hockeys A-lag frågade jag tränaren (Lasse Lindgren) om det var okej att fortsätta med fotbollen, berättar Micke.
- Lasse, som själv spelat A-lagsfotboll, sa ja och den sommaren fick jag hoppa in i en av PIF:s matcher på Kvarnvallen.
Det är förstås andra tider nu, men Micke är övertygad om att det är bra att barn i unga år testar flera olika idrotter.
- Klubbar med flera strängar på sin lyra bör också främja det. Från min egen åldersgrupp är Martin Eriksson (nu fotbollstränare i Piteå IF) ett praktexempel på en som tvingades välja. Han var jätteduktig i hockey, men när han inte gavs chansen att kombinera valde han fotbollen.
Micke tycker att vuxna, och ansvariga i kommunen, måste skapa bättre förutsättningar för spontanidrott.
- Fixa fler mål till gräsytor, spola upp fler isbanor, öppna sporthallarna . Jag vet tråkiga exempel där barn har tillgång till gympasalar på kvällstid, men de får inte använda innebandymålen som är inlåsta. Vilka signaler ger det?
- Ja, det är mycket möjligt. I så fall ska jag uppmuntra spontanidrott. Och alla barn få vara med på exakt samma villkor. Ingen som helst utslagning eller toppning eller matchning ska få förekomma före 14 års ålder, anser Micke.
Förr eller senare slutar de flesta med idrotten.
Då tycker Renberg att idrotten fyller ett stort ansvar.
- Barn är smarta, de har full koll. När de känner att de inte hänger med längre vill de kanske sluta. Men, och det är viktigt, när man slutar med idrott ska man göra det med ett leende på läpparna. Man ska inte känna att man har blivit utslagen, utan fått göra valet att sluta helt själv.
På gott och ont.
- Själv blev jag bara stöttad av min pappa. Aldrig någonsin pressad.
- Jag minns en cup i Boden då jag som elvaåring fick höra från andra klubbledare att "den där Renberg är bäst i Norrbotten". Jag frågade min pappa om det var så. Och han sa "nej nej, inte är du så bra, inte än". Det var skönt.
Hur ser du på
föräldrarollen?
- Det är förstås jätteviktigt att stötta, ställa upp och skjutsa barnen, stå i kiosker och sånt. Men jag som ledare skulle aldrig
acceptera att någon förälder la sig i träning och matchning. Där ska de hålla sig borta.
- Jag minns finalen för några år sedan. Munksund ledde med 1-0, när två byten var kvar tog de time out, säger Micke.
- En time out? Varför? Var det så viktigt att vinna? Ungarna visste inte ens vad en time out var. Och vad hände? Munksund släppte in två mål och PIF vann finalen istället.
Dina budord som
framtida ledare?
- Ha kul, spontanidrotta. Det är så riktiga stjärnor föds, säger Micke och drar upp några exempel.
- Fantastiska idrottsmän som Maradona och Gretzky. De tränade nästan bara på egen hand upp till de blev tonåringar. Tror någon att de blev organiserat styrda?
- Som det känns just nu blir det svårt att lägga av. Men vi får se.
Tre alternativ finns att ta ställning till framåt vårkanten.
Att sluta, fortsätta i Skellefteå - eller spela med Piteå!
Kan du verkligen tänka dig att spela division 1-hockey?
- Ja, faktiskt. Det skulle framför allt kännas som ett bra sätt att ge något tillbaka till pitebygden,
säger Micke.
Att vara mentor och förebild för unga spelare är en roll som Micke gärna tar sig an.
- Det är en sporrande utmaning, i Skellefteå har jag den rollen för till exempel Tomas Larsson, JVM-spelaren.
- När jag var ung och ny i Piteås A-lag var Ulf "Widde" Wikgren min första mentor. Jag glömmer aldrig hur viktigt det var för mig att ha honom som förebild.