Ledarkultur som sällan missade några talanger

Piteås ungdomsordförande Robert Skoog har flera gånger förklarat att idrotten är chanslös utan engagerade föräldrar i tränar- eller andra ledarroller. Givetvis är det så. Fine! Kring detta råder inga tvivel. Givetvis är det också så att de allra flesta gör ett fantastiskt jobb när de under oräkneliga obetalda timmar ställer upp. Ungdomsledarna är alls inte ett suspekt släkte. Bland mina närmaste vänner och kollegor är, eller har varit, minst 90 procent ungdomsledare inom en eller flera sporter. Även om blod förmodligen alltid kommer att vara tjockare än vatten och att det sällan ur konkurrenssynpunkt är lyckligt i längden med föräldrar som ledare och tränare tror jag de flesta gröpt ur kärnan i "talanger och falanger".

När Piteortens idrott stod på topp för tio år sedan var styrkan just lagbyggen kring egna produkter. Piteå spelade i allsvenskan i ishockey, Wibax i innebandyns elitserie och Piteå IF i division 1 i fotboll. Unga spelare värvades i tidig ålder till elitklubbar även då, men det fanns en hyggligt tilltagen källa att ösa ur, och framförallt - orten ägde en ledarkultur som sällan missade talanger.

Den senaste tioårsperioden har vinden vänt. Piteå IF:s fotboll lyckades inte etablera en enda egen produkt i A-laget under drygt sju säsonger, och som en vaken ledare påpekade, när Piteå Hockey spelade säsongens sista div 1-match var blott sju av spelarna egna produkter.

Jag har försökt dra upp några exempel på vägen och min fasta övertygelse är att nämnda klubbar missat grovt när det gäller att ta hand om några gyllene årgångar. I mina ögon är det alltid suspekt när det finns ledargrupperingar som helst vill följa sina gäng från knatteåldern till A-laget.

Ett gyllene exempel på hur man ska handskas med en gyllene årgång är det A-pojkgäng som PIF hade i mitten av 80-talet. Där fanns tidigare aktiva spelare och föräldrar som Bosse Renberg, Sverker Salomonsson, Roger Johansson och några andra i ledarroll. Gossarna i laget var nuvarande kändisar som Micke Renberg, Roger Sandberg, Tomas Holmström med flera. När grabbarna nått 13-14-årsåldern ansåg kloka ledare att det var dags för en utomstående kraft att ta över ansvaret varpå en tidigare aktiv spelare, utan egna barn i laget, Lasse Bergström kallades in. Då blev PIF topp fyra i landet tillsammans med AIK, Göteborg och Malmö!

Det är av yttersta vikt att föreningarna i de stora bollsporterna ger talangerna en möjlighet att utvecklas när de kliver in i sista pojklagsåren och junioråldern. Även om solen över den här orten haft fläckar genom åren har ändå talangförädlingens fana varit något Piteå kunnat bära rakryggat. Det var inte så värst många år sedan Skellefteå kallade till stormöte med frågan "varför Piteå år efter år plockar fram så många blivande elitspelare". Den frågan är knappast på agendan i våra grannstäder idag.

Den gamla ledarkulturen i Piteå diskuterade aldrig vem som var mamma eller pappa till vem. Då handlade det mesta om att fostra spelare till klubben eller en av bra virke till "export". Igår fick jag följande samtal: "Den och den spelarens föräldrar är ju inte kloka..." och ungefär så har snacket gått hos den ungdomsledarstomme som styrt så mycket inom ortens idrott och större föreningar senaste åren. Är inte tjejen eller grabben en stjärna är det mer föräldrarnas kompisskap och status som avgör platsen i ledet. Det är sällan undomarnas utveckling och kvaliteter som sätts i fokus. Än mindre klubbarnas policy.

Jag kallar den tonen inget annat än social mobbing!