Walid Khodr minns tiden i Piteå Lumberjacks med värme. "Vi var som en stor familj", säger han.
På juldagen publicerade PT ett reportage om Piteå Lumberjacks – det amerikanska fotbollslaget som ploppade upp från ingenstans och hade mer publik på träningarna än på matcherna.
Walid Khodr har varit utflyttad Piteåbo i nästan tre decennier, men kommer aldrig att glömma sina gamla lagkamrater.
– Vi var som en stor familj och hade jätteroligt tillsammans. Jag har bara fina minnen från Piteå och från Piteå Lumberjacks. Staden och laget ligger mig väldigt varmt om hjärtat, säger han.
Nu är han 52 år och bor i Malmö där han driver ett företag inom rivning och byggservice. "Walle" som han kallas föddes i Libanon men flyttade med familjen till Europa som ungdom, först till Tyskland och sedan till Sverige och Piteå.
Soldatgatan i Munksund var från början främmande mark, men genom idrotten skulle han snabbt känna sig hemma i stan.
– Jag simmade mycket och spelade även fotboll för Piteå IF. Bland andra spelade jag med Mikael Renberg som ju precis som jag är född 1972. Han var jättebra på hockey men också väldigt duktig i fotboll.
Tomas Holmström, som är ett år yngre, kommer han också ihåg.
– Vi gick på Christinaskolan samtidigt. Han var en liten bråkstake men det var jag också, så vi bråkade mycket. Han hade ett temperament och det visade han ju även på hockeyplanen sen där han kunde smälla på, säger Walle och skrattar.
Tomas Holmström och Mikael Renberg spelade inte amerikansk fotboll, men Walid Khodr kommer ihåg båda från uppväxten i Piteå.
Både Renberg och Holmström kom senare att bli hockeyproffs i NHL och fira internationella framgångar med Tre Kronor.
Själv skulle Walid Khodr hitta sitt kall i amerikansk fotboll i stället. Detta i början av 1990-talet när sporten fortfarande var ett ganska nytt fenomen i Sverige och synnerligen i Norrbotten. Lagkamraterna i nystartade Piteå Lumberjacks kom att bli som en andra familj.
– Min mamma var sjuk och inlagd på Piteå sjukhus en längre period, så jag hälsade ofta på henne där samtidigt som det fanns ett gym bredvid inne i Strömbackaskolan där man fick träna gratis, berättar han och fortsätter:
– Och det var där jag såg några killar träna amerikansk fotboll i sporthallen på vintern. Jag frågade om jag fick vara med och provspela, och så blev jag en av de första medlemmarna. Först hade vi inte nog många spelare för att kunna spela matcher, så vi fick kämpa i början innan vi fick ihop det.
Men ett och ett halvt år senare, våren 1994, hade Piteå Lumberjacks äntligen skrapat ihop till fullt manskap och anmälde sig till seriespel i division 2 södra.
Spelarna i laget höll igång mest för skojs skull, men för Walid Khodr var det full satsning som gällde. Och några år senare, 1997, tog han steget upp i Superserien som den svenska högstaligan heter. Detta efter ha skrivit kontrakt med Limhamn Griffins som några år tidigare hade vunnit SM-guld två säsonger i rad.
Limhamn Griffins har vunnit SM-guld tre gånger: 1993, 1994 och senast 2007 (bilden). Klubben tillhör fortfarande Superserien som är högsta ligan i Sverige.
Vid millennieskiftet höll det sedan på att bära iväg till Nordamerika.
– Jag skulle till USA och Notre Dame där tanken var att jag skulle börja på lite lägre nivå under NFL. Jag kommer inte riktigt ihåg vad agenten pratade om, för jag hade fortfarande svårt med språket då, men sen gick min mor bort och jag fick ta hand om mina småsyskon som fortfarande bodde hemma.
Därför blev det aldrig något äventyr på andra sidan Atlanten, och något landslagsspel i blågult blev det tyvärr aldrig heller.
– Landslaget hörde av sig och ville att jag skulle komma till Stockholm och testa, men sen märkte de att jag inte var svensk medborgare och därför kunde jag inte vara med. De försökte hjälpa mig att få Migrationsverket att skynda på processen, men det gjorde de inte.
När alla papper väl var i ordning hade Walle redan börjat trappa ner på idrottandet och börjat satsa på en civil karriär inom byggbranschen i stället.
– Då var det försent, säger han.
Walid Khodr flyttade till Malmö 1997 för att spela amerikansk fotboll i Limhamn. Där bor han fortfarande kvar och driver eget företag inom byggbranchsen. (Arkivbild)
Men även om han aldrig fick leva ut sina amerikanska fotbollsdrömmar fullt ut är han tacksam för allt som sporten gett honom.
– Jag hade nästan ingenting när jag kom hit. Jag kommer ihåg att jag började träna och spela matcher i ett par gamla inomhusskor. Det var en speciell tid. Jag var en liten grabb och hade inte så mycket mer än vilja, minns han.
Men vilja slår talang brukar man säga och det blev Walid Khodr ett tydligt exempel på.
– När jag började i Lumberjacks förstod jag knappt spelsystemet eller reglerna. Jag ville bara ha bollen. Det kan du fråga Stefan (tränaren Stefan Utsi) om. Jag ville synas och bevisa att jag var duglig, och det hoppas jag att jag gjorde.