"Karriärens bästa lopp gjorde jag i Umeå"

Det är snart precis 10 år sedan som Niklas gjorde sitt kanonlopp i Umeå. Distansen var 50 km, klassisk stil. Niklas vann med 2.42 minuter före tvåan Torgny Mogren, Åsarna. Ned till trean, Christer Majbäck, var det ganska precis fyra minuter... - Jag minns det loppet starkt. Det gick så vansinnig lätt att åka och jag hade gott om krafter kvar när jag kom i mål. Det var ett sådant lopp som man alltid önskade att få till i ett stort mästerskap, säger Niklas. <h3>En tiondel</h3>Niklas tog sitt andra SM-guld, på den längsta av distanserna, den där januaridagen i Umeå. Det första tog han i Örnsköldsvik tre år tidigare. Då var både distansen och segermarginalen mindre. Sträckan var 15 km. Och segermarginalen var endast en tiondels sekund (!) före Torgny Mogren, Åsarna. Några fler SM-guld än dessa två blev det inte för Niklas Jonssons del. Men hela s e x silvermedaljer - alla bakom den väldelige Vladimir Smirnov! "Smirre", från Kazakstan, som bodde i Sundsvall och tävlade för Stockvik, blev av Svenska Skidförbundet hastigt "försvenskad" och fick ställa upp i SM. Ett beslut som många, inte minst Niklas Jonsson, var lite skeptiskta till. - Smirnov och Björn Dählie var ju under den perioden världens två klart bästa skidåkare. De turades om att vinna i världscupen. Övriga åkare tog bara några strösegrar. Det är klart att det då inte var så kul att stöta på Smirnov även i SM, men så var ju reglerna, säger Niklas. <h3>Omtumlande</h3>Men vi går tillbaka till OS i Nagano, Japan, 1998. Det blev ett mästerskap som för Niklas Jonssons del blev väldigt omtumlande. Det började illa. - När jag åkte till Nagano kände jag mig inte alls i någon bra form, minns Niklas. Ja, rättare sagt, jag var i riktigt dålig form och hade inga som helst förhoppningar om att kunna hävda mig. Och väl på plats i Japan blev Niklas sjuk! - I stort sett hela laget insjuknade i förkylning, minns Niklas. Vi låg isolerade på rummen medan tävlingarna pågick. Det var rena mörkret. Niklas var en av dem som piggnade till snabbast och kunde ställa upp i jakstarten, som då var uppdelad på två dagar. Det var förresten bara två svenskar som kom till start, Niklas och Henrik Forsberg - alla andra var sjuka! Det märkliga var nu att när Niklas reste sig upp från sjuksängen kände han sig plötsligt i toppform! - Jag var hur pigg som helst i kroppen och förstod inte riktigt varför. Men humöret åkte ju förstås upp i topp direkt. <h3>Bortvallade</h3>Sedan kom nästa bakslag. På den inledande sträckan i jaktstarten (10 km klassisk stil) vallade svenskarna bort sig! - Det var 7-8 grader kallt två timmar innan start och vi räknade med att det skulle hålla i sig. Men plötsligt slog vädret om, det blev plusgrader och började regna! Jag gick ut i första startgruppen och vi hann inte valla om. Norrmännen hade garderat sig med klisterskidor, minns jag, men för mig var det helt hopplöst... Niklas hamnade på 25.e plats i det loppet - men redan dagen därpå tog han revansch. Då åkte han upp sig till tionde plats. Bara guldmedaljören Thomas Alsgaard hade bättre sträcktid! - Det var ett bra kvitto på att formen fanns där, jag var supernöjd, minns Niklas. - Men vallamissen på första distansen var svår att komma över. Om jag bara hade haft bra skidor där hade jag kunnat ta medalj i den tävlingen. Så kändes det då och så känner jag än idag, säger Niklas. - Men vallningen, och övrigt materialval, ingår i sporten. Jag tror nog att det jämnar ut sig i längden. Ibland blir det mindre bra, det är bara att acceptera. <h3>Åkte själv</h3>Vi håller oss kvar i Nagano, vid femmilen, det dramatiska silverloppet. Niklas hade startnummer två. En halv minut efter sig hade han storfavoriten Björn Dählie. - Många anser att det var Dählie som drog fram mig till andraplatsen, säger Niklas. Men jag åkte faktiskt tre mil alldeles själv i det loppet. Dählie var ikapp Niklas efter ungefär 23 kilometer. Då hade de också österrikaren Christian Hoffman med sig. - En mil senare hängde jag riktigt "på repet". Då var det hur nära som helst att jag skulle ge upp. Men jag plågade mig kvar i ryggen på Björn, minns Niklas. Och några kilmeter senasre var rollerna ombytta! - Jag märkte att Björn inte var lika pigg längre, han började få tendens till "bendarr". Så jag satsade allt på ett kort och stack iväg. Niklas fartökning höll på att lyckas! <h3>Nästan medvetslös</h3>Under de sista t v å kilometerna av loppet åkte han ifrån Dählie med 22 sekunder. Men det räckte inte riktigt. Den väldsamt kämpande norrmannen, som var närmast medvetslös, vann med åtta sekunder. Han blev, som det heter "räddad av mållinjen". Efteråt erkände norrmannen att han aldrig tidigare varit så slut efter ett lopp som då. - Ja, vad ska jag säga. Dählie var bättre än mig den där dagen. Men jag gav honom en riktig match och det är jag stolt över, säger Niklas. <BrödFråga>Du är dessutom den senaste svensk längdåkare på herrsidan som tagit OS-medalj? </BrödFråga>- Nej, där har du fel! Per Elofsson fick en bronsmedalj i efterskott i Salt Lake City sedan Mühlegg åkt dit för doping. <BrödFråga>Då är vi inne på dopning. Hur många dopade åkare tror du att du har du tävlat mot i din karriär? </BrödFråga>- Det vill jag inte spekulera om. Dopning är omoraliskt, det är fusk. Jag är bara glad över att den "kulturen" aldrig fick något fäste i Sverige. <BrödFråga> Vem anser du vara världens bästa skidåkare genom tiderna? </BrödFråga>- Jag kan bara jämföra med dom som jag själv tävlat emot och det här är min ranking: 1) Björn Dählie. Den skidåkare som jag anser hade allt. 2) Per Elofsson hade en maxkapacitet kunde inte ens Dählie matcha. Tyvärr blev hans karriär för kort. 3) Gunde Svan. Perfektionist, föregångare. I två år tillhörde jag och Gunde landslaget tillsammans innan han lade av. <h3>På pallen i världscupen</h3>Niklas tillhörde det svenska A-landslaget - och världseliten - under tio år. Förutom OS-silvret 1998 blev han också VM-fyra 1999 och tog fyra tredjeplatser i individuella lopp i världscupen. Men den riktiga fulltäffen saknades, ett VM- eller OS-guld. - Jag hade något på gång 1994, inför OS i Lillehammer, minns Niklas. Då var jag i kanonform. <BrödFråga>Men vad hände? </BrödFråga>- Jag blev sjuk under invigningen! Det är faktiskt en av de största motgångarna i min karriär. På våren 2002 åkte Niklas Jonsson sitt sista tävlingslopp. - Beslutet att lägga av var lätt att ta, minns Niklas. De två sista säsongerna hade jag stora problem med ryggen. Det var en skada som inte ville ge med sig och det tärde förstås på motivationen. <h3>Expertkommentator </h3>Efter den aktiva karriären har han bland annat jobbat som gästtränare på Pitedalens Folkhögskola i Älvsbyn och som expertkommentator i SVT, samtidigt som han pluggat till civilekonom. - Kommentatorsjobbet på tv har varit väldigt intressant och inspirerande. Det har gett mig en möjlighet att behålla kontakten med skidsporten, som jag fortfarande älskar. Men vid kommande OS i Turin kommet vi inte att få se Niklas i rutan. - Nej, pengarna räcker tydligen bara till ett reportageteam, så vi får stå åt sidan, säger Niklas, som för bara två veckor sedan tillträdde en tjänst som kapitalrådgivare på en bank i Luleå. - Det känns jättespännande, tycker Niklas. <BrödFråga>Har du något särskilt minne från skidkarriären? </BrödFråga>- Nja, det är många, både roliga och tråkiga. För visst var det var slitsamt och jobbigt många gånger. Men framförallt kul. Skriv det. Det var kul!

"Karriärens bästa lopp gjorde jag i Umeå"

PT-MEDALJEN. OS-silvret i Nagano är 1998 förstås skidåkaren Niklas Jonssons bästa idrottsminne.Men det var inte karriärens bästa lopp.- Nej, det gjorde jag på SM i Umeå 1996, minns Niklas, 36 år.