Videon är inte längre tillgänglig
I våras ringde det. En hockeytränare i Skellefteå AIK hade sett honom spela med MSSK:s flicklag. Han undrade om Sam hade lust att börja träna med Skellefteås nystartade damlag som extramålvakt.
– Mamma visste att det var min dröm, men mina föräldrar var tveksamma. De var oroliga att jag skulle missa mycket i skolan, säger Sam Larsson.
Efter ett första möte med tränarna och klubben, så löste sig allt. Nu pendlar han till och från träningarna i Skellefteå med fem andra pitespelare som också finns med i laget.
Det är en glad, träningsvillig och frimodig femtonåring som möter upp i träningshallen. Tidigare spelade han både innebandy och handboll och har även gått fotbollsklass i Hortlax. Länge vägde hans vågskål lika för boll och puck men nu har den tippat över till fördel hockey.
– Det är extra kul att få vara med nu när damlaglaget byggs upp, säger Sam Larsson.
Redan som liten kände Sam att kropp och själ inte riktigt var ett. Med tonåren växte insikten om att han var transexuell. Namnbytet från dopnamnet Emma till Sam kom naturligt, och efter att ha berättat så vill han gärna att man använder pronomenet ”han” istället för ”hon” och det har mötts med respekt.
– Ibland känns det tufft när jag tänker på att det kommer ta tid innan jag kan börja ta testosteron och genomföra den kroppskorrigering jag vill. Hockeykarriären måste vara över, annars klassas det som doping. Men jag älskar så mycket det jag gör nu.
Kärleken till idrott föddes tidigt och var under barnåren större än Sams kropps fysiska förmåga. När han var sex år gammal drabbades han av komplext regionalt smärtsyndrom, kallas CPRS. Under flera år förvärrades det vilket innebar en nästintill outhärdlig värk i händer och fötter.
– Först tog läkarna inte mig på allvar genom att smärtan var på olika ställen i min kropp. De trodde jag fejkade, säger Sam.
På grund av värken fick han kryckor. När det gjorde för ont att gå blev han rullstolsburen under en kortare tid. Specialister på barnhabiliteringen i Umeå mätte upp smärtan som då visade sig vara högre än vid barnafödande.
– Man kan säga att min hjärna gjorde feltolkningar och skickade ut smärtsignaler, som att något var brutet fast det inte var det.
Många detaljer från när Sam var sjuk har han svårt att minnas, eftersom hjärnan bitvis stängde av för att orka. Klasskompisarnas gedigna stöd finns fortfarande kvar i minnet.
– Jag har alltid haft sport i mitt hjärta. Om vi skulle spela innebandy på rasterna i skolan löste vi alltid problemet tillsammans. Jag fick vara med med kryckorna som klubba. Mina kompisar bjöd mig på kalas, fast de visste att jag inte orkade. De gav mig många ljusglimtar när det var som mörkast, säger Sam.
Med hjälp av kunniga läkare och träningsprogram, samtidigt som han fick alternativa behandlingar, blev han slutligen smärtfri vid tio års ålder.
– Jag vet ingen exakt statistik, men jag vet är en av få med samma diagnos som blivit helt frisk.
Det är just hans envishet och vinnarskalle som gjort att han kunnat ta igen både det han missat i skolan och på träningen efter sjukdomen.
– Jag bara bestämde mig. Man kan plugga på glosor istället för att kolla instagram under rasterna, det finns alltid en lucka om man vill.
Nästa år fyller Sam 16 år och Skellefteå AIK har en långsiktig plan för för honom, men vill skynda långsamt och låta honom växa in i rollen.
– Tränarna vill att jag ska få känna på det högre tempot, lära av de äldre målvakterna och bli motiverad. Tjejerna i laget är mycket disciplinerade och professionella. Jag är glad att ha fått den här chansen.
Han har ett tydigt mål med sin träning och vill vara på is flera gånger i veckan. Utöver damlagets träningar behöver han mer matchtid för att utvecklas.
– Jag spelar matcher och tränar här hemma med Piteå hockeys pojkar -04. Vi har bra tränare som ser alla spelare. Killarna i laget är yngre men de ger vekligen allt på isen.
En av hans målvaktsklubbor är han lite extra rädd om. Den har Sam fått ärva av Joni Ortio, herrlagets målvakt.
– Det var kul. Han är ju min idol.
Under höstlovet var Sam med på ett läger för unga målvakter i Skellefteå och hans dröm har byggts på. Nu vill han vara med och ta damlaget från div 1, till spel i Svenska damhockeyligan SDHL. Han strävar mot toppen och älskar den lilla extra press som målvakter ofta utsätts för under match.
– Det kan vara ditt eget fel om det går dåligt, men du kan också vara helt avgörande för laget och bli hyllad som en hjälte, säger Sam Larsson.
0911-54538