2009 gjorde Piteå IF sin första allsvenska säsong någonsin. Det gick inte bra. Laget tog bara nio poäng på 22 omgångar och åkte ur serien med dunder och brak. Det kunde ha varit slutet på klubbens framgångssaga. Men i själva verket blev det början på något riktigt stort.
– Det var ju en hemsk säsong, men det blev också en vändning. För sen var det som att vi alla borrade ner huvudet och bestämde oss för att klara det här. Vi skulle tillbaka igen, säger Lena Blomkvist, 27.
Året efter degraderingen skulle bli något helt annat. Piteå IF vann norrettan överlägset och tog sig enkelt tillbaka till allsvenskan.
– Det var viktigt. Tar man sig inte tillbaka första året tror jag det kan bli tufft. Vissa som rasar en serie kan lätt rasa flera. Men vi fick aldrig någon spelarflykt. De flesta stannade kvar och satsade vidare. Det betydde mycket, säger Blomkvist.
Hon sitter med lagkompisen sedan många år tillbaka, Emelie Lövgren, 28. Tillsammans har de gjort 22 säsonger i klubben. Om tre matcher kan de stå med en SM-pokal i famnen.
– Det är klart att man snuddar vid tanken nån gång ibland, men det är nio poäng kvar att spela om. Det är mycket. Vad som helst kan verkligen hända. Sen är det ju svårt när folk hela tiden vill komma fram och prata om det där guldet. De är så glada, men får inte riktigt den respons och reaktion de vill ha, säger Lövgren.
Piteåspelarna är hjältar i sin hemstad just nu. Överallt vill folk snacka fotboll och guldstrid.
– Man tänker ju att man är en doldis som alla andra när man går omkring i sina civila kläder, men det är förvånansvärt många som känner igen en. Matchen mot Linköping senast (seger 4–2) måste ha varit väldigt spännande, det är så många "random" människor som har velat snacka om den matchen, säger Lövgren och skrattar.
Efter att Piteå IF tog sig tillbaka till allsvenskan inför säsongen 2011 har det sakta men säkert gått bättre och bättre. Klubben har under flera års tid valt att satsa på lagspelare framför stora stjärnor – och sedan 3–4 år tillbaka är man ett etablerat allsvenskt topplag.
– Lagkänslan och lagbygget är en anledning till att det gått så bra. Vi har inte jättemånga stora namn som till exempel Rosengård. Vi är mer som ett pussel, där varje pusselbit måste passa in för att det ska bli en helhet, och alla vill hela tiden ta jobbet för varandra, säger Lena Blomkvist.
– Jag håller med. I ett lag där man har de där stora affischnamnen kan det nog enkelt bli så att man förlitar sig lite för mycket på just de spelarna. Levererar inte de så funkar det inte för resten av laget. Vi är ett kollektiv, där alla måste dra sitt strå till stacken, säger Emelie Lövgren.
Emelie Lövgren och Lena Blomkvist kommer båda från trakten, Lövgrens moderklubb är Storfors och Blomkvists Rosvik. De har sitt hjärta i Piteå, kanske det är därför de fortfarande är klubben trogen.
– Har man ett allsvenskt lag nära sitt hem är det ju en anledning att stanna. Jag har alltid trott på konceptet i Piteå och trivts både med laget och föreningen, säger Lena Blomkvist.
Emelie Lövgren gjorde sin första säsong med Piteå IF 2006, lämnade klubben för en säsong innan hon var tillbaka 2011.
– Det är kanske inte alltid så att gräset är grönare på andra sidan. Det är ju väldigt bekvämt när det finns ett elitlag på ens ort. Nu har vi dessutom något väldigt bra på gång, den resan vill man ju vara med på, säger hon.
Trots att Piteå har gjort en strålande säsong, och ytterligare tre dessförinnan, är det väldigt få som har trott på laget.
– Vi har tillhört topplagen de senaste tre åren, ändå är det aldrig någon som tippar oss högt. Men samtidigt gör det ingenting, de får tro vad de vill, det är ganska skönt att vara underdogs, säger Lena Blomkvist.
– Det är klart att det vore kul om det någon gång kunde lyftas det vi gör häruppe, att folk kunde tro på oss. På upptaktsträffen inför den här säsongen var det noll procent som trodde att vi skulle vara med i toppen. Man skrattar ju nästan åt det, säger Emelie Lövgren.
Man blir inte förbannad?
– Det är bara skönt nu i slutet av säsongen, det blir liksom: "In your face".