Inge Bråtens avhopp obehaglig SM-knall

I dag avgörs årets sista SM-tävlingar i längd, femmilen för herrar och tremilen för damer. Men det stora samtalsämnet här i Bruksvallarna rör inte tävlingarna. Det är i stället förbundskaptenen Inge Bråtens avgång.

Han väljer, eller känner sig möjligen uppmanad därtill, att sluta sitt uppdrag. Bråten klev in i den svenska kaptensrollen 2005 med ett kontrakt som löpte till och med OS i Vancouver 2010. Men nu slutar han. Tidigare i vinter klev hans norske medhjälpare Thomas Alsgaard av.

Bra eller dåligt för svensk längdskidåkning?

Dåligt tycker jag. Från skidförbundets sida har det hattats alldeles för mycket med längdgrenens förbundskaptener under senare år.

För två år sedan fick "Peken" Rönnestrand sparken. Han drog till Kina och tog med sig lovordade sprinttränaren Ola Rawald. Ett antal tongivande bland de aktiva låg i stor utsträckning bakom "Pekens" deportation.

Sen kom någon (förbundsgubbe eller aktiv?) på iden att gamle Inge Bråten från Norge kanske skulle kunna åstadkomma lite ordning och reda i landslaget. Åke Jönsson, avdankad förbundskapten i Sverige, lyckades ju med ett liknande uppdrag i Norge för snart tjugo år sedan. Bråten var genast med på noterna och plockade med sig förre storåkaren Thomas Alsgaard med specialuppgiften att få ordning på bristande framförallt fristilsteknik där det behövdes.

Förra vintern såg det bra ut. Åtminstone på ytan. Landslaget kom hem med en radda guldmedaljer från OS i Turin och de framtida prognoserna gick i dur.

Men det norska instrumentet var tydligen felstämt. Det blev öppet bråk mellan Bråten och Alsgaard, vilket fick den senare att dra sig ur det uppdrag han tidigare sagt sig värdera så högt. Och i vinter har det varit många som ifrågasatt Bråtens åtgärder, laguttagningar exempelvis. Mathias Fredriksson är en av dem som tagit avstånd.

Klart att Bråten inte varit felfri. Men vem är det? Så långt jag kan bedöma tycker jag att han kört med raka linjer. Han har visat upp en välgörande optimistisk attityd med "ingenting-är-omöjligt" som man får hoppas att efterträdaren, vem det nu blir, anammar. Han har inte heller varit rädd för att bryta invanda mönster. Redan i somras plockade Bråten upp Charlotte Kalla från juniorlaget och Marcus Hellner från utvecklingslaget till den första träningsgruppen. Det är första gången något sådant hänt men blev som alla vet en fullträff. De fick en helt annan träning, vilket gav resultat direkt. Och som ska ge ännu bättre resultat på sikt.

Inge Bråten själv säger, åtminstone enligt skidförbundets hemsida, att han sagt upp sig. Och det stämmer säkert. Men han skulle aldrig ha gjort det om det inte funnits saker och ting som pyrt i bakgrunden.

Vem som kommer efter?

Ola Rawald är säkert utsatt för operation övertalning. Men han har sagt sig vilja prioritera familjen i stället för att ranta runt på träningsläger, världscuper och mästerskap. Ola har ingående kännedom om just familjedetaljen, eftersom hans pappa Jan var förbundskapten först för junior- och sen för stora landslaget under en följd av år.

Ett annat namn skulle kunna vara norrbottningen Joakim Abrahamsson, som haft ansvaret för damlaget under ett par års tid. Han är allmänt aktad, entusiastisk och kunnig. Frågan om han har de nypor som krävs. Det gäller både att stå emot oppositionella aktiva som alltför ofta tycker att saker och ting går dem emot men även att inte låta förbundsledningen blanda sig in i saker som den inte har att göra med.

Oavsett vem det blir bör denne ha ett par medhjälpare: en för damlaget och en för alla talangfulla sprintåkare vi har i landet. De blev rejält eftersatta i vinter.