Lasse Lindgren fyllde 60 år i oktober och mycket i hans liv kretsar fortfarande kring hockeyn. Han arbetar som konsulent åt Svenska Ishockeyförbundet och som scout åt NHL-laget Vancouver Canucks.
Och kontrasterna är stora i de fallen.
- Igår körde jag upp till Pajala i snöstorm för att vara med på en träning för ungdomar. När jag kom hem på kvällen hade jag ett telefonmöte med Vancouvers general manager. Vitt skilda uppdrag, berättar Lasse och skrattar.
Fyra gånger per år flyger han över till Vancouver för att träffa klubbledningen.
- Det passar bra eftersom två av mina barn bor där också.
Det är Micke och Lisa, som växte upp i Vancouver. Nu har de återvänt till Kanada i vuxen ålder.
Hemma i Sverige har Lasse kvar sina andra barn Martin och Mia samt bonusbarnen Ida och Ebba.
Anbud från många
Lasse växte upp på Snickargatan, ett stenkast från Kvarnvallen, tillsammans med bland andra Stefan Persson och Janne Sandberg.
- Vi klippte hål i stängslet till Kvarnvallen så det blev närmare till isbanan. Men vaktisen var inte glad, minns Lasse.
Det var mest kvartershockey till att börja med. Så småningom började Lasse i Piteå IF.
- Vi var inte speciellt unga när vi började, men vi höll på med mycket annat som fotboll och pingis.
Som 17-åring debuterade han i a-laget, det blev sedan en säsong i Skellefteå innan han återvände till PIF under lumparåret.
1973 skrev han på för Modo där han kombinerade hockeyn med jobb som byggnadsingenjör.
Fyra år senare, efter två VM med ett silver som facit, fortsatte karriären på andra sidan Atlanten - i NHL och Vancouver.
- Jag hade faktiskt anbud från sju-åtta klubbar från NHL då. Bland annat från New York Islanders där Stefan Persson var, berättar Lasse.
Bästa åren 1980-82
Lasse Lindgren spelade i NHL sex säsonger. Han blev bland annat uttagen i all star-matchen 1981 och spelade Stanley Cup-final mot Stefan Perssons New York Islanders 1982.
- De två åren var mina bästa i karriären, menar Lasse.
1984 avslutade han sin NHL-tid i Minnesota för att sedan flytta hem till Hortlax och spel i Luleå.
- Barnen började bli stora och vi tyckte att det var ett bra läge att flytta hem, speciellt eftersom Luleå gick upp till elitserien då. Jag hade lovat att komma hem om de skulle klara det.
Efter fyra år i Luleå avslutade Lasse som 35-åring karriären 1988 för att bli tränare i Piteå Hockey.
- Mina ljumskar var slut, jag kunde aldrig träna dagen efter match. Annars hade jag säkert kunna spela något år till.
Lasse fortsatte som tränare under 90-talet, bland annat några år i Luleå.
- Jag hade väldigt roliga år som tränare också. Men att gå direkt från en karriär som spelare till att bli tränare på hög nivå är kanske inte det bästa. Man skulle säkert göra saker annorlunda om man haft ett litet break och gjort något annat mellan, menar han.
Minns alla människor
Trots över 700 matcher i NHL, landslaget och elitserien är det egentligen inte stunderna på isen som Lasse minns bäst.
- Visst finns det underbara minnen som VM-silvret, Stanley Cup-finalen och en match som den vi vände borta mot Djurgården från 1-6 till 7-6. Men det man främst minns är alla människor man träffat och lärt känna under åren. Allt från engagerade ledare som Ivan Gustafsson och Sigge Lindqvist i PIF till andra i elitserien och NHL.
Det är väl just det som Lasse fortfarande uppskattar mest i form av sina dubbla uppdrag inom hockeyns tjänst idag.
- Det känns förstås riktigt kul att bli hedrad av Piteå Hockey en sån här kväll. Men det är många andra inom hockeyns värld som också borde få uppmärksamhet, och då tänker jag inte bara på spelare utan alla fantastiska människor som jobbar som ledare.