"Varför jag som är unga och vältränad?" Victor Eriksson har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som hände.
Det var en grönskande junidag 2019. Precis ett år hade passerat sedan Victor Eriksson själv sprang ut i friheten som student. Nu hade han tagit en rejäl sovmorgon. Klockan närmade sig tolv på dagen när hockeyspelaren vaknade upp i hemmet på Svartudden, Piteå.
En alldeles vanlig dag som på några sekunder blev väldigt ovanlig.
– Jag kommer ihåg att det första jag gjorde när jag vaknade var att nysa och så nös jag igen och åkte fram med huvudet. Just i den stunden lägger hela höger halva av min kropp av, berättar han.
Rösten är stark men visar på ett känslomässigt djup när han utan att staka berättar vad som hände.
– Jag fick panik, jag visste inte vad som hände med min kropp. Plötsligt försvann talet. Jag kände att jag inte kunde andas och förstod att jag behövde hjälp och lyckades springa ut i trädgården där min mamma höll på med blommorna.
Samtidigt som kroppen alltmer stänger ner sina funktioner är tankarna inne i huvudet klara och Victor lyckas ta sig fram till sina mamma Caroline. Då uppstår nästa problem. Hur ska han lyckas förklara vad som händer när han inte vet själv och framförallt inte kan berätta.
– Jag känner hur tungan försvinner, jag kan inte röra den. Så när jag försöker säga "Hallå, hallå" kommer inga ord fram. Jag är både panikslagen och chockad. Armen domnar bort helt och den högra handen också så jag tar upp telefonen med vänsterhanden och lyckas trots att jag skakar skriva "ring 112" och visa den för mamma.
Hon förstår direkt allvaret. Samtidigt som Caroline ringer SOS Alarm kan Victor sätta sig ner på gräset.
– Medan hon ringer känner jag hur jag kan börja andas. Talet kommer tillbaka, domningarna i kinden och armen försvinner och högerhanden blir bättre.
Kanske var det bara en kraftfull migränattack som drabbat Victor Eriksson plötsligt och försvunnit lika fort. Det är bara en dryg kilometer till akuten. Hans mamma kör honom dit.
Där testas rörelseförmågan men någon diagnos kan inte ställas. Symtomen har försvunnit lika snabbt som de kom. Talet fungerar. Styrkan i händerna är normal. Känseln i höger sida av kroppen är tillbaka. Vad som hänt är oklart. Eriksson skickas hem och lägger sig för att vila.
Han känner sig mentalt redo att spela hockeymatcher igen.
Dagen efter ska han skriva ett sms.
– Jag kände att högerhanden inte hade någon riktig styrsel. Det gick men var segt att röra på den.
Efter ett läkarbesök på Cederkliniken blir det akuten igen.
En röntgen ger svaret på vad som hänt.
– Röntgenbilderna visade på en propp i hjärnan som hade varit en centimeter lång. Beskedet kom som en chock.
Det blir en natt på sjukhuset med tankarna malandes i huvudet. Hur kunde han som vältränad 20-åring drabbas av en blodpropp i hjärnan.
Sedan väntade nya undersökningar och prover.
– Hjärtat var det inget fel på, inte blodet eller mina värden heller. Allt undersöktes. Det var inte fel på någonting. "Hur kan jag få det här när allt ser bra ut"? Ingen kunde svara på det. Just den delen har varit lite jobbigt. Man vill veta vad problemet är så att det går att fixa till.
– I dag försöker jag att inte tänka på det. Det var värre i början. Då var det jobbigt på nätterna. "Jaha, kan jag få en propp och gå bort när som helst?". Jag visade inte så mycket för min omgivning, men tankarna kom på nätterna. Det var tufft. "Kommer jag att kunna spela hockey eller är karriären förstörd nu"?
Victor Eriksson hade en dröm som hockeyspelare.
– Att få spela med Piteå Hockey. Jag är lite annorlunda på så sätt. Det har aldrig varit något annat lag för mig. Inte i SHL, inte i NHL. Det är Piteå jag har haft som mitt lag, säger han.
Månaderna innan sommaren 2019 hade han realiserat sin mål. Via övertygande spel i klubbens J20-lag hade det blivit två matcher med A-laget. Framtiden talade för stora möjligheter att ta en ordinarie plats.
Sedan kom stroken och med den ovissheten.
– Så kom augusti och isträningarna. Piteå Hockey meddelade att jag fick träna eftersom läkarna inte hittade några fel på mig och jag är en frisk ung, kille.
Victor Eriksson drabbades av en stroke för elva månader sedan. Nu hoppas han på en framtid inom ishockeyn.
Victor Eriksson får träna med A-laget hösten 2019. Några matcher är inte att tänka på. Inte heller tacklingar. Men han kan spela om än utan fysisk kontakt.
– Jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att träna med laget fram till jul. Sedan var det inte den hockey som jag älskar. Det var ingen kamp. Men jag fick ändå träna och jag hade en lång väg att gå. Jag kände mig lite osäker.
Skulle han kunna fortsätta sin karriär på riktigt? En läkare i Umeå blev inkopplad för att ge svaret.
– Frågan var om jag hade AVM, ett medfött fel i hjärnan. Samtidigt som jag väntade på svaret från röntgen sa läkaren att jag var tvungen att sluta med hockeyn. Beskedet var att jag inte fick ramla och slå i huvudet eftersom jag tvingas äta en blodförtunnande medicin som jag lär behöva äta livet ut. Om jag äter den och slår mig riskerar jag att dö, för då kommer det att blöda så mycket i min hjärna.
– Det var ett tungt besked. Jag kände mig så pigg i kroppen och hjärnan. Problemen hade i stort sett försvunnit. Jag hade lite problem med högerhanden och lite hjärntrötthet, annars var allt bra. Det blev mycket tankar igen på nätterna.
Två månader senare kom ett nytt besked från en ny läkare efter en röntgen. Orsaken till proppen var inte medfödd och han kan spela hockey utan att smällar mot huvudet ska orsaka livsfara.
– Det var ett sådant skönt besked att få, säger 21-åringen och ler.
– Det är så låg risk att få det jag fick och att få det igen när jag tar blodförtunnande medicin är nästan omöjligt. Sånt här kan hända vem som helst. Det är slumpen. Riktigt otur helt enkelt.
Nu tränar hockeybacken med Piteå Hockey. Det blir fyra pass per vecka i gymmet.
– Visst ligger jag efter men jag känner att jag bli starkare och starkare för varje gång.
Fyra gånger i veckan tränar Viktor Eriksson i gymmet tillsammans med Piteå Hockey.
Han vet inte hur det blir, men förhoppningen är att kunna spela den kommande säsongen – på samma villkor som alla andra.
Tacklingar. Närkamper. Matcher. På riktigt.
Glädjen är stor över att kunna träna hårt även efter händelsen för snart ett år sedan.
– Mentalt är jag väldigt förberedd på en ny säsong och jag tror att kroppen kommer att klara av det också. Jag ville bara ta mig tillbaka och ge allt en ny chans att bli den hockeyspelare som jag alltid har velat bli. Det som hände kunde ha slutat mycket illa. Men jag är inte rädd att komma tillbaka till ishockeyn. Min dröm har alltid varit att nå Piteås A-lag. Nu har jag nått dit och nu vill jag spela, säger Victor Eriksson.