Ni har hört det förut.
En idrottare vars liv kan delas in i perioderna före och efter.
En sliten klyscha för många.
För värmlänningen är den mer sann än i nästan alla andra fall.
– När jag ser tillbaka så var 2018 ett superår. Det är klart att jag hade tänkt på vad jag vill uppnå under min karriär; landslagsspel, SM-guld och att göra många mål i allsvenskan – och så blev det allt på en gång. Det är inte så ofta händer, det kanske inte gör det på en hel karriär, men nu kom allt. Det var fantastiskt häftigt, säger hon.
När 2017 var över hade Karlernäs svarat för en bra säsong. Hon hade startat de allra flesta matcherna, men ibland blivit flyttad från den centrala positionen till vänsterkanten och även inlett flera matcher på bänken.
En bra säsong, men ingen exceptionell. Det följande året föll alla bitar på plats.
Mittfältaren tog en dominant roll. Vann närkamper mot en, två, tre i en match till och med fyra spelare på en gång. Löpte enormt i bägge riktningarna, var en av seriens bästa huvudspelare och satte elva mål.
Varför gick det så bra?
– Det är lätt att se det stora under året och tänka ”shit elva mål och landslagsspel”, men då glömmer man lätt bort alla matcher där man har krigat och vunnit 1–0. Det är ingen lätt väg till något. Men jag kände att jag kom in i ett flow och tänkte inte så mycket, utan körde bara. Det är svårt att förklara. Men det var ingen tvekan någonstans. Det var bara att köra på, både för mig personligen och laget. En missad passning fick aldrig utrymme att ha någon betydelse, det fanns en sådan beslutsamhet. Både jag och laget hade bara en sådan tro i alla lägen. Tidigare kunde vi känna att kryss mot topplagen hade varit riktigt bra, nu fanns det inte på karten. Vi skulle vinna, säger Julia Karlernäs
Känslan ni har byggt upp. Vad bottnar den i?
– Vi är väldigt samspelta vilket skänker en trygghet i allt vi gör på planen. Det har vi varit inom laget länge framförallt i defensiven, men förra året utvecklade vi offensiven och vårt kombinationsspel och variationen. Det gav oss en bra känsla. Det fanns inget att vara rädd för.
Samtidigt är Julia Karlernäs tydlig. Guldet var fantastiskt. Men var inte början på slutet av resan. Det var bara slutet på början.
Flera klubbar var intresserade av dig, men du stannade.
– Vi har ett jättebra lag där alla verkligen vill utvecklas, därför är det bra för min egen utveckling att vara kvar. Vi har ett ganska ungt lag som inte är färdig på något sätt, vi kan bli ännu bättre. Nu kan vi göra det i Champions League, så vilken stor anledning till att flytta skulle jag ha?
Annars kanske en del tror att SM-guldet var slutstationen?
– Guldet är så klart toppen så här långt, men allvarligt talat så fick vi inte ut max av laget. Det var inte så att allt klaffade. Vi kan få ut ännu mer och göra något riktigt bra. Det är vad som driver oss och varför jag ville stanna kvar. Vi är nyfikna på att se hur långt vi kan nå och är verkligen inte nöjda, vi vill och kan bli ännu bättre.
För Julia Karlernäs innebar SM-guldet en uppmärksamhet hon inte var van vid.
Plötsligt började övriga Sverige intressera sig för henne.
I Piteå steg intresset också till rekordnivåer. PIF:s spelare blev lokala hjältar.
Men att Karlernäs vann SM-guld och debuterade i landslaget spelar ingen roll. Allsvenskans mest värdefulla spelare tvingas fortfarande jobba 15 timmar per vecka vid sidan av fotbollen för att få ihop en vettig ekonomi.
En total skillnad mot spelarna i Chelsea, Lyon och Paris SG som PIF kan ställas mot i Champions League.
– Där är det helt andra pengar. Damfotbollen växer stort. Men vi i Sverige håller på att halka efter och måste jobba mer med hur vi säljer och producerar damfotbollen, det finns mycket att förbättra där. Förhoppningsvis kan vi också ha proffs.
I väntan på det får Julia Karlernäs skynda mellan jobbet på Swedbank och träningarna.
– Allt som bevisades förra säsongen måste bevisas igen. Jag vill inte göra en sämre säsong, jag ska kriga allt för att vi ska vinna.