Grattis Susanne - nu är det allvar!
Nu är det allvar. Jag skulle inte bli förvånad om Susanne inom ett par säsonger börjar krafsa på porten mot stora landslaget.
Den före detta Laisvallstjejen i Piteå Elits tävlingsdräkt är mångsidig. Det spelar ingen större roll om åksättet är gammeldags diagonal eller fri åkteknik. Hon behärskar också både sprint och traditionell åkning. Möjligen utgör det sistnämnda en belastning. Det är bara ett fåtal i världen som kan kombinera både sprint och vanlig skidåkning på allra högsta nivå.
Eftersom Susanne demonstrerat att hon åker bra på längre distanser med gemensam start, bevisat inte minst när hon vann Tjejvasan i februari, tycker jag att hon ska koncentrera sig på den formen. Speciellt som tävlingar med gemensam start blir allt vanligare i den internationella skidvärlden. Hon tappar säkert inte sin sprintförmåga ändå. Dessutom har hon nytta av sin naturliga snabbhet i de spurter som hör till gemensamma starter.
Men gallra gärna i tävlingsutbudet.
Den senaste säsongen åkte Susanne fler tävlingar än någon annan av svenska elitdamer bortsett från Charlotte Kalla - samtidigt som hon var inne i sista terminen av sina studier. Susanne gjorde 33 lopp, Kalla 38 och det är anmärkningsvärt i båda fallen. Tärendöfyndet hade ju också sin sista termin vid skidgymnasiet i Gällivare att tänka på.
Norrbotten har fått bra, om än väntad, utdelning i skidförbundets olika träningsgrupper. Än så länge är enbart seniorlagen nominerade, men det borde slinka med en och annan även i juniorgrupperna.
Många kanske höjer på ögonbrynen över att Mathias Fredriksson tackar nej till de träningsläger som den nya grenledningen med Bengt Stattin och Joakim Abrahamsson i spetsen lagt upp. Mathias vill köra sitt eget race. Många har genom skidhistorien gjort på samma sätt. Han är i slutskedet av sin karriär och vet bäst själv hur han ska träna. Låt honom hållas.
Märkligare är det att förbundskaptenerna i den första träningsgruppen inte tagit ut den senaste vinterns stjärnskott, Emil Jönsson. Denne blev trea i världscupens sprintavdelning med snudd på andraplats och var hela vintern överlägsen etablerade sprintstjärnor som Björn Lind och Thobias Fredriksson.
Träningsmässigt spelar det kanske mindre roll, eftersom A- och U-lagen har sina läger gemensamt. Men ekonomiskt drabbar det den som hamnar i utvecklingslaget. Med tanke på att Mathias Fredriksson avsagt sig sin plats - i A-truppen - om än inte de pengar som följer med den, skulle förbundet kunna flytta upp Emil Jönsson ett pinnhål.
En jämförelse med Charlotte Kalla ligger nära till hands. Hon avancerade, och det var förstås självklart, direkt från junior- till A-truppen. I praktiken var hon i båda grupperna redan förra vintern. I och för sig är Kalla betydligt bättre traditionell åkare än Emil Jönsson, men denne konkurrerade i det absolut översta skiktet i sin specialdistans. Och trots att Emil Jönsson var överlägset bäste svensk i världscupen fick han inte den mentala uppmuntran som en plats i A-truppen utgör för en ung (ännu inte 22 fyllda) åkare i karriären.
Tänk om, förbundsgubbar! Om ni har kurage nog att korrigera er själva efter ett felaktigt val, vinner ni framtida respekt.
Så jobbar vi med nyheter