Jag var egentligen för ung men hängde på alla träningar, berättar hon.
Ikidi började spela fotboll som åttaåring hemma i Nigeria. Hennes bror var den store idolen och förste tränaren.
- När jag dribblade av honom blev han retad. Ibland tacklade han omkull mig och när jag låg på sanden och grät brukade han böja sig ner och viska, "Jag gör det för att du ska bli stark".
- Vi spelade på gatan eller i sanden. Jag älskade att spela när det regnade. Då förvandlades den röda sanden till lera och det blev jobbigt att springa i den.
Ikidi var en pojkflicka.
- Jag spelade mest med pojkar och var med i deras lekar.
När Faith började skolan drömde hon om att få spela riktiga matcher. Men skollaget var bara för de äldsta eleverna, de mellan 20 och 25 år.
Visade att hon dög
Faith var 13 när hon började tjata till sig en chans.
- I början hängde jag på deras träningar för att få vara med. Spelarna tyckte att jag var tillräckligt bra och till slut gick coachen med på att testa mig. Han valde ut några av de bästa som jag skulle möta.
Faith visade att hon dög. Hon fick en plats i laget, då var hon anfallare. Nästa steg i karriären var att spela i någon liga.
- Min första klubb blev Novia Queens FC i andradivisionen. Då var jag 15 år och ville inte flytta från mina föräldrar.
Bytte klubb till
Bayelsa Queens FC
Men året efter bytte hon klubb till Bayelsa Queens FC, det innebar också att hon tvingades lämna hemmet.
- Men jag längtade hem och återvände under säsongen.
Tillbaka till Novia.
Faiths nästa flytt blev ännu längre. 2005, som 18-åring, hamnade hon i norska Kleppe.
- Jag kom till Norge i februari. Det var nästan en chock. Jag hade aldrig sett snö tidigare och vi tränade på snö. Dessutom var det oerhört kallt.
I Nigeria är temperaturen som lägst 18 grader.
- Då fryser vi, säger Faith med ett leende.
Första tiden i Norge blev en kamp.
- En del av mig ville åka hem men samtidigt visste jag att det var en möjlighet att visa upp mig. Min stora dröm var ju att bli proffs.
Bäst i norska ligan
Faith stannade och utsågs till bästa spelaren i norska ligan.
- Den säsongen lyckades jag bra. Jag tackar Gud för att han gett mig talangen. Skriv det, understryker Faith som är djupt troende.
Hon värvades till Qbik 2006. Säsongen fick ett tråkigt slut.
- Sista matchen i allsvenskan krockade med en viktig kvalmatch för landslaget. Qbik var tvungen att vinna för att bli kvar i serien. Coachen och tjejerna i laget tyckte att jag skulle åka men när jag kom tillbaka ville inte klubbens ordförande ha kvar mig.
Qbik vann matchen och klarade kontraktet.
Linköping nästa
Nästa klubb för Faith blev Linköping, 2007. Året efter var hon klubblös.
- Jag var hemma i Nigeria, tränade och spelade bara en match.
2009 inledde hon med att provspela för Kristianstad.
- Vi förlorade inte en enda träningsmatch. Klubbens ledare sa till mig: "Du är bra men inte fantastisk".
Faith fick inget kontrakt. Hon återvände till Linköping och säsongen blev en stor succé.
- Vi vann både allsvenskan och cupen.
Dessutom gjorde hon två mål - de senaste hon gjort i serien.
- Min uppgift är väl inte att göra mål men det skulle vara kul att få göra något. Jag brukar ju kliva fram på fasta situationer.
I fjol kom Faith till Piteå. Hon gör sin andra säsong i klubben.
- Nu är vi ännu mer samspelta.
"Jag ville lämna landet"
Faith kom tillbaka till Piteå redan i januari.
- Eftersom vi har en ny coach ville jag komma tidigt. Men jag var tvungen att skjuta på resan en vecka.
Orsaken var oroligheterna i Nigeria, bland annat en landsomfattande strejk och strider i norra delarna.
- Jag ville lämna landet men kunde inte åka ifrån mina föräldrar innan det lugnat ner sig. Jag ville se dem lyckliga när jag åkte.
Krig mellan olika grupper har plågat landet under många år.
- Men det är i norra delen. Vi bor i söder, berättar hon. Men jag hoppas verkligen att det ska bli lugn och ro i hela landet.
Familjen bor numera i Bayelsa i söder.
- Under jul och nyår vill jag verkligen vara hemma. Då har vi så mycket att fira.
I sommar var det meningen att hon skulle spela sitt tredje OS men Nigeria åkte ut i kvalet mot Kamerun efter straffar.
- Vi var säkra på att gå vidare, säger Faith.
Hon slog lagets femte straff.
- Vi hade missat en och om jag inte gjorde mål var matchen avgjord.
Faith missade.
- De flesta av oss grät. Det tog lång tid för mig att komma över förlusten. Min familj och mina vänner försökte trösta mig.
Straffskräck
Efter missen fick Ikidi en skräck för att slå straffar. Under den nyligen avgjorda cupen i Sundsvall fick matchen mellan Piteå och finska PK-35 Vantaa avgöras på straffar.
- Jag ville absolut inte lägga någon. Men tjejerna i laget stöttade mig och till slut vågade jag. Min straff blev den bästa, säger Faith med ett skratt.
Trots att Faith tillbringat sju av de senaste åtta vintrarna i Skandinavien gillar hon inte snö.
- Jag tycker inte om att röra i snö. Jag gör aldrig snöbollar, berättar hon.
Läser svenska på fritiden
Kylan klarar hon bättre.
- När jag var med laget till Storforsen var det minus 37. Jag fick frost i ansiktet. Det var kul att få uppleva så stark kyla men det räcker med en gång.
Vid sidan av fotbollen läser Faith svenska och besöker kyrkan.
- Svenska är svårt, tycker hon. I Nigeria är engelska huvudspråket men det finns många olika dialekter.
Faith har inte satsat på några andra idrotter.
- Men som liten älskade jag att spela någonting som påminner om fotbollstennis. Men vi hade inget nät utan drog bara ett streck i sanden. Jag och min bror bildade ett bra team.
Förra säsongen råkade Faith ut för en ovanlig skada. Hon krockade med en reklamskylt i bortamatchen mot Tyresö och skadade vristen.
- Men jag är helt återställd, säger hon.
Faith Ikidi är redo för rollen som lagets stora dirigent - även om hon är för blygsam för att gå med på den beskrivningen.