Ett genrep utan värde Men pålitligt i sprint

Som genrep betraktat blev tävlingarna i Davos för svensk del så där; varken särskilt bra eller riktigt dåliga. Även om de svenska sprintåkarna är pålitliga. Med tanke på att flertalet nationer kom till Davos från betydligt högre höjd, är det dock svårt att bedöma prestationerna. För en del kommer det att hända mycket formmässigt till det bättre under de dagar som återstår.

Andra fick inte de svar de ville ha i Davos. Dit hör inte minst norskan Marit Björgen, som inte ställde upp i helgen och som nu utkämpar en tuff kamp med tiden för att hinna komma tillbaka till förvinterns suveräna form. Det vore olyckligt för henne om sjukdom skulle stjälpa planerna.

Men så är det inom elitidrott. Italienarna drabbades hårt vid sitt hemma-VM för två år sedan. När Tyskland arrangerade VM förra vintern grasserade förkylningar i deras trupp. Och det kan bli andra landslag som drabbas den här gången.

Några klara konstateranden kan göras när det gäller de svenska åkarna:

e Mathias Fredriksson verkar vara på väg mot den topp han hela tiden sagt sig vilja nå till OS.

e Björn Lind fortsätter hålla mycket hög standard i sprint. För honom spelar tekniken ingen roll; diagonal- eller skejtåkning går lika bra.

e Anna Dahlberg tog äntligen, precis före OS, klivet upp till sin bästa nivå när hon vann första segern i världscupen.

Därmed stärkte Anna sina aktier att få starta i den lagsprint som körs nästa tisdag. Lina Andersson är förstås given i den duon. Däremot har Emelie Öhrstig fortfarande inte det bett i steget som hon visade någon vecka före VM för ett år sedan. Förbundskaptenen Inge Bråten får nog fundera både en och två gånger innan han tar ut sitt lag.

Det gäller även på herrsidan, där visserligen Björn Lind är given, men där Thobias Fredriksson liksom Marit Björgen dragits med en förkylning, om än av allt att döma lindrigare än norskans.

Lina Andersson fortsätter att åka bra i sprintkvalen även när det gäller fri teknik. Men i skejtåkning förmår hon inte utnyttja sin startsnabbhet med kraftfull stakning som i klassisk teknik och får därmed inte samma utrymme i finalpassen. Det leder till mer avvaktande åkning och ibland till kollisioner. Som vid kvartsfinalen i Davos, där det dessutom var lite otur med i spelet eftersom den amerikanska som ledde heatet föll och stängde vägen för Lina.

Nåja, det var inte den här gången Lina skulle vara på sin absoluta topp. Individuell sprint i OS avgörs inte förrän den 22 februari, om drygt två veckor, och får Lina då alla bitar att hamna rätt kanske hon kan konkurrera om att bli en av de fyra i finalen.

Charlotte Kalla, det 18-åriga fyndet från Tärendö, är värd ytterligare en applåd. Hon var på vippen att hinna ifatt ledande Norge vid stafetten i junior-VM och förde fram det svenska damlaget till en meriterande silverplats. Hade stafetten, som tidigare, körts över fem i stället för drygt tre kilometer skulle norrbottniskan ha plockat in de fem sekunder som skilde. Precis som i sitt guldlopp i fredags var hon nämligen överlägset snabbast på sträckan.

Lyckas Charlotte Kalla hålla formen, blir det oerhört intressant att se henne mot Lina och Emelie och de övriga seniortopparna vid SM i Boden och Luleå om knappt två månader.