Peter öppnar dörren till lägenheten på Kolmilavägen. Men det är inte han som står i centrum i familjen just nu. Utan en liten bebis som heter Noomi.
- Hon föddes sjunde december och är hur snäll som helst, berättar Peter stolt.
En underbar avslutning på ett år som har varit något alldeles extra för Peter Vikström.
- I januari tog jag min sjukgymnastexamen och det kändes riktigt stort. Sedan lyckades vi vinna paralympics och det kändes förstås ännu större. Men störst av allt och en dimension till i livet var ju när Noomi kom.
Flytten blev vändningen
I Peters fjärde Paralympics, OS för handikappade, vann han guldet i rullstolstennis tillsammans med Stefan Olsson.
Men vi spolar tillbaka bandet till 1996, en lördagskväll i maj då Peter var på väg till Älvsbyn.
Plötsligt tappade han kontrollen över bilen, som voltade och kraschade i ett träd. Peter låg fastklämd i en och en halv timme innan han kunde transporteras till sjukhus.
- Jag fick krossfrakturer i båda benen, av själva olyckan minns jag inte så mycket på grund av smärtchockerna.
Han visste att risken fanns att ena eller båda benen skulle amputeras. Men när han väl fick beskedet efter en vecka kom det som en stor chock.
- Första tanken var att "nu är livet slut". Jag var ju bara 19 år och det var förstås enormt tungt att vänja sig vid det.
Efter en rad behandlingar i Boden och Umeå återvände han till Piteå under hösten.
- Det var faktiskt ännu svårare att komma hem, då var man ju tillbaka till verkligheten.
Innan olyckan hade Peter varit en duktig tennisspelare, bland länets bästa i sin ålder. Dessutom hade han börjat spela basket, ett intresse som hade tagit över mer och mer.
- Jag hade ingen tanke på att kunna fortsätta idrotta efter olyckan.
Varje dag var en kamp. Men efter en tid kom vändningen. Han åkte till Stockholm och fick träffa andra i samma sits. Som höll på med idrott.
- Jag träffade många positiva människor och det var väldigt viktigt för mig. Därför bestämde jag mig för att flytta, jag vet inte vad som hänt om jag stannat i Piteå.
På Frösunda Center i Solna tränade han själv och blev instruktör åt andra, spelade både tennis och basket under några år innan han valde att satsa helhjärtat på tennisen.
Peter har en protes på sitt vänstra ben. Ett hjälpmedel som utvecklats och förbättrats genom åren.
- Jag har inget emot att använda rullstolen, det är ett suveränt hjälpmedel. Men jag använder det som är smidigaste för stunden och oftast är protesen bäst.
Med tanke på att Peter flyger runt hela världen för att spela tennis - i år i åtta länder - är protesen också en fördel.
Det är sällan han tänker tillbaka på olyckan.
- Visst gör jag det ibland, men det känns inte jobbigt längre. Det liv jag lever nu är normalt för mig, jag har snart levt lika länge utan benet som med.
2000, fyra år efter olyckan, blev han uttagen till Paralympics i Sydney. Han var även med i Aten 2004 men inför Peking 2008 var han tveksam.
- Jag hade tänkt lägga av. Det var dyrt att satsa på idrotten och ett tag kände jag att intresset att stötta och satsa på oss dalade.
Han åkte till Peking, men i januari flyttade han hem till Piteå.
- Jag gjorde det för att börja plugga och fortsätta träna, men kände att jag skulle ha lite tid över för tävlingar.
Men det gick att kombinera på ett bra sätt. Tränaren Jens Nilsson erbjöd Peter goda möjligheter och det fanns en väg att satsa mot ett fjärde Paralympics.
Efter silvret i Pekning var Peter och Stefan Olsson ute efter ett guld i London.
Men det såg inte så ljust ut,
- Det gick bra på träningarna men låste sig för oss på tävlingarna.
Singeln i London slutade med fiasko. Peter åkte ut direkt.
- Min sämsta start någonsin, jag kände ångest, var tom i blicken och ville bara lägga av. Det kändes som om fyra års satsning var bortkastat.
Även Stefan Olsson åkte ur i singel. Men de försökte ladda om inför dubbeln.
Och faktiskt, de kände direkt att det stämde. Bättre än på väldigt länge.
Efter tre segrar var de framme i semifinal mot förstaseedade fransmän. Senast de möttes lyckades Peter och Stefan bara ta ett enda game.
Så oddsen var inte på svenskarnas sida.
Men...
- Vi gjorde vår bästa match någonsin och lyckades vinna. I andra set räddade vi två setbollar och vände. Det kändes helt overkligt, osannolikt.
Många som tittade på matchen ansåg att första set var det bästa som någonsin spelats i rullstolstennis.
Peter kände nästan som han spelade i trans.
- Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket av matchen, säger han och skrattar.
Efter skrällen i semin var svenskarna i final mot ett annat franskt par, fjärdeseedade.
- Det var en lång och nervös väntan, matchen innan vår final tog tre timmar. Och det var bara guld som räknades, vi ville inte ha ett silver till.
Peter och Stefan lyckades behålla toppformen och tog det efterlängtade guldet.
- Vi peppade och stöttade varandra som aldrig någonsin förr. just den attityden vi hade i London var nyckeln till segern.
Peters mamma, pappa, bror och kusin var på plats.
- Då jag såg dem efteråt sjönk allt in, inte konstigt man fick en klump i halsen.
Han har kvar matchen på en dvd.
- Det känns ovärderligt att kunna se matchen i framtiden.
Det kan bli Rio också...
Fyra månader efter guldet tränar fortfarande Peter flitigt. Men som nybliven pappa vid 35 års ålder är framtiden oviss.
- Efter London har jag inget kvar att bevisa. Men vi får se hur det blir.
Nästa år avgörs lag-VM i Turkiet. Något som Peter kan tänka sig ställa upp i.
- Lag-VM fungerar precis som Davis Cup. En väldigt rolig tävling som vi vann på samma ställe i Turkiet för två år sedan.
2016 avgörs nästa paralympics i Brasilien. Hans partner Stefan Olsson vill gärna att Peter är med då också.
- Det är långt dit och jag kan inte tänka mig tävla och träna lika mycket inför det året som jag gjort på sistone. Men vem vet, de brukar dela ut några wild cards och det vore kul att få åka till Rio...