Just före höstlovet begav sig därför sex GLIF-tjejer med ledare och chaufför ut på en volleybollturne i österled till nya marker, så att säga. En resa på tio lite strapatsfyllda dagar med klubbens egen minibuss, som närmast liknade ett litet äventyr, inte minst med tanke på trafiken i de båda forna öststaterna där medelhastigheten blir låg i jämförelse.
I Polen är vägarna visserligen bra men smala och trafikintensiviteten hög och i Ukraina är vägbeskaffenheten sådan att man inte gärna kör fortare än sjuttio just någonstans.
Inget gnäll
Det handlade då om att åka sammanlagt 478 mil genom Sverige, Polen och Ukraina plus lite sightseeing i värdarnas regi på plats i staden Ivano-Frankivsk och dess omgivningar.Lägg till det en övernattning i Polen i den egna minibussen i nollgradig temperatur plus två obekväma övernattningar på hårt golv på färja, så framgår det klart att det krävs en god portion ungdomlig entusiasm för att det ska bli en alltigenom positiv upplevelse.
Men något gnäll hördes aldrig från något håll. Humöret var på topp hela tiden, trots lite småskador, ett envist duggregnande och småkallt under utflykterna.
Glommersträsks volleybolltjejer mottogs med stora famnen på idrottsgymnasiet i Ivano-Frankivsk och tackade för gästfriheten med att visa upp sin allra bästa sida som idrottskvinnor. De spelade helt enkelt fantastiskt bra under två av tre helt jämna matcher på idrottsgymnasiet och noterade följdaktligen två vinster med 3-0 respektive 3-2. Den tredje matchen förlorades med 1-3, men den var helt jämn också den.
Genom nålsögat
Bottennappet kom i matchen mot det tekniska universitetets lag. Där spelade glommerstjejerna inte bra, men vann ändå med 2-1, 16-14 i avgörande. Det berodde då på att universitetslaget var det minst framstående lag man mötte.Men det var aldrig tal om annat än att glommerstjejerna gjorde fantasitskt fin reklam för sitt land och sin klubb.
Trötta men nöjda återkom GLIF-tjejerna till hembyn natten mot måndag före nästa skoldag med många nya erfarenheter i bagaget, mest roliga, men också ett par lite skrämmande.
Värst var upplevelsen vid den polsk-ukrainska gränsen, där pappersexercisen ännu är enorm, trots femton år av avsovjetisering. Tullare och soldater vill fortfarande gärna spela "småpåvar", som det verkar. Två timmar tog det att komma igenom nålsögat på hemvägen, bland annat efter att en soldat "lånat" och raderat ett par bilder för en av tjejerna.
Skrämmande var också mentaliteten i trafiken. Många kör "som om de har stulit bilen", plus att den ukrainska polisen mer än gärna stoppar en utlandsregistrerad bil, som det verkar.
Trögt med maten
Svårast för GLIFs volleytjejer var nog det där med maten. Idrottsskolan bjöd väldigt god sådan, om än naturligtvis lite annorlunda i smak, men det gick lite trögt för de svenska ungdomarna emellanåt att få i sig de väl tilltagna portionerna.Tråkigt är det faktum att idrottsgymnasiets volleybolltjejer är så dåliga i engelska att det knappt uppstår någon spontan konversation mellan de olika lagen. Men det är glommerstjejerna numera vana vid efter många års utbyte med Ryssland.
Nu återstår frågan om huruvida det blir möjligt för idrottsgymasiet i Ivano-Frankivsk att komma på svarsvisit och i så fall när. Viljan är i alla fall stor från såväl ukrainsk som svensk sida.