En oregerlig alpvärld - men godkända herrar

Så här är det i alpvärlden. Blåst och snö ställer ofta till fullkomligt oregerliga förhållanden. I går blev det inget störtlopp för Anja och dom andra i kombinationen och i längdåkningens vallatält var det rena lotteriet i valet mellan olika burkar.

Estland drog vinstlotten, Norge gick på en nit. Frånsett glädjeämnet Johan Olsson med bra skidor verkade de svenska åkarna finnas någonstans mitt emellan, förmodligen mer åt det positiva hållet. Åtminstone jämfört med norrmännen.

Mot segraren Andrus Veerpalus framfart finns det dock inget att anföra. Han har varit världens klassiske skidkung de senaste sju-åtta åren med två guld, två silver och en mängd andra bra placeringar i OS och VM.

Medan andra favorittippade halkade omkring på stumma ben och med skidor som ibland verkade glida bättre bakåt än framåt, klev Veerpalu på med sina älgsteg i de krävande motluten.

Estland är därmed bästa längdnation i Pragelato med sina tre guldmedaljer!

Johan Olsson var det svenska utropstecknet med sin sjätteplacering. Han gick i spetsen för en skaplig och mer än godkänd breddinsats, där dock Mathias Fredriksson än en gång misslyckades med sin föresats att hamna på den olympiska prispallen.

Jag har svårt att se Mathias i någon sådan position vid den avslutande femmilen; där är det Anders Södergren som ska rädda det hittills, bortsett från sprinten, skamfilade svenska anseendet.

Dessförinnan ska dock två stafetter avgörs, damerna i dag och herrarna på söndagen. Och här kan faktiskt de svenska herrarna vara med och konkurrera om alla poletter ramlar ned på rätt plats. Mats Larsson stärkte sina aktier i går, även om han hamnade först på 20:e plats. När Mats är i form kan han göra bra förstasträckor, snabb och bra på att täppa till luckor som han är och dessutom duktig hängåkare. De övriga i laget är förstås självskrivna: Johan Olsson, Anders Södergren och Mathias Fredriksson.

Enda frågetecknet har förmodligen Inge Bråten för första sträckan. Ska han låta Mats Larsson åka, eller väljer han Björn Lind?

Den senare skulle kunna vara ett lyckokast, men samtidigt bör guldvinnaren från sprintstafetten ges alla möjligheter till perfekt uppladdning inför onsdagens individuella sprint. Det krävs lång återhämtning efter att ha tömt kroppen när det handlar om så tunn alpluft som den Pragelato bjuder på. Det fick Lina Andersson känna av i milloppet. Och det har många andra erfarit.

Men var så säker på att Norge traktar efter revansch i söndagsstafetten! Och inte bara i den utan även i dagens stafett för damer.

Alla andra nationer skulle, bortsett från gårdagen, jubla över den utdelning Norge haft hittills med exempelvis placeringarna 2-3-4 i damernas millopp. Men för den som vant sig vid att vinna är andra- och tredjeplatser inte nog.

Därför kommer den norska kvartetten (Kristin Mürer Stemland, Hilde G Pedersen, Kristin Steira och Marit Björgen?) att köra för kung, fosterland och alla på plats flaggviftande landsmän i dag. Det är bara vallamissar av samma sort som i går som kan ta guldet från dem.

Finland, Tyskland och Ryssland är närmast att konkurrera om medaljer. Estland räcker trots Kristina Smigun inte till, även Kanada har alltför ihåligt lag och italienskorna är inte alls i den formtopp de hoppades på inför OS.

Lyckas svenskorna både med vallning och med tuff men förståndig åkning, kan dom faktiskt vara med och hugga lite där bakom. Så långt som till brons vågar jag inte tro, kanske strax därefter.

Däremot bör de svenska herrarna, om inledningsmilen inte fallerar, kunna vara med och slåss om någon av medaljerna.