Tisdag är det exakt en månad sedan Piteå IF:s spelare sprang runt i guldhattar under stänk av champagnesprut på LF Arena.
Sportchefen Leif Strandh började direkt med att bygga den trupp som ska försvara guldet och PIF:s färger i Champions League.
Den ena pusselbiten efter den andra har blivit klar.
Kvar finns bara två frågetecken.
Vad händer med amerikanskan Jo Blankenship och svenska landslagsspelaren Nina Jakobsson?
– Jag ska faktiskt till Los Angeles och hälsa på henne nästa vecka, säger anfallaren.
Innan dess hoppas hon ha skrivit på ett kontrakt för 2019 – med Piteå IF.
– Det är verkligen intressant och inspirerande att stanna. Jag håller på att prata med klubben och jag hoppas att vi är överens och att allt är klart väldigt snart. Det skulle vara skönt att lägga den delen bakom mig när jag reser iväg, säger Jakobsson.
Så det är högst aktuellt att du stannar?
– Ja, nästa år är mycket framför oss och vi har bara börjat den här resan som jag verkligen vill vara med på.
Nina Jakobssons hade sin bästa säsong någonsin, vilket har uppmärksammats i hela Sverige.
Är det samtal med andra klubbar?
– Det har inte varit mycket kontakt med andra.
Nästa år väntar VM i Frankrike. En turnering Jakobsson är aktuell för, men inte självskriven till.
Hur påverkar det ditt klubbval?
– VM är viktigt, sedan är det svårt att veta var chansen är bäst. Mycket ska stämma för att kunna prestera på topp och att byta klubb är alltid en liten chansning. Det är svårt att veta på förhand, hur det ska fungera i en ny miljö.
Jakobsson missade de tre sista matcherna av säsongen på grund av en fotskada.
– Jag tränar nu så mycket jag kan, men har fortfarande en liten känning och kör en del rehabövningar.
Skulle du kunna träna fotboll i dag?
– Det är lite tidigt med fotbollsträning. Jag har gjort en magnetröntgen mest bara för att utesluta saker, det ska inte vara något annat än en inflammation i en sena, men svaret har inte kommit än. Det är ingen stress med foten, men jag vill såklart ändå kunna träna för fullt så fort som möjligt.
Under rehabpassen går det alltid att drömma sig tillbaka till den 27 oktober.
– Det som hände är svårt att ta in. Ibland glömmer jag nästan bort det själv och kommer på mig med att tänka "vi vann faktiskt". Jag undrar om jag någonsin kommer förstå det.