En hockeysaga har fått ett nytt kapitel
Mikael Renberg är den mest meriterade hockeyspelare som någonsin dragit på sig den svart-gula dressen och skadefri kommer den spelare som förra säsongen producerade näst mest poäng i elitserien per spelad minut bli en publikfavorit även i klubben söder om Piteå.
Känslorna svallar i Luleå, i Piteå, i Skellefteå och lite varstans i Sverige. Personligen har jag erhållit många mail i frågan. Bland annat ett från en Luleåsupporter som undrade hur jag kunde vara så säker på att Micke skulle välja Skellefteå. Svaret på den frågan är för mig ganska enkel, men en total redovisning vore en komplex historia som skulle ta mer än den här spalten i anspråk. Låt mig ändå säga så här. I min värld räknas tidervarvet kring Luleå Hockey i före och efter Obol-termer.
PT-sports Micael Lindgren avslöjade i en artikel efter intervju med Renberg att Luleå Hockey var skyldig stjärnan pengar. Micke L sökte dagen efter klubbdirektören Hans Chrunak och ordföranden Curt Johansson för att erhålla svar på två raka frågor.
Chrunak hänvisade till Johansson som inte ringt upp ännu. Istället har vi kunnat läsa i en länstidning att Johansson bestämt vill dementera att klubben har dålig ekonomi, att tränaren Slavomir Lener inte på något vis betalades via Obol och att klubben inte, förutom utebliven sponsring på 500 000 kronor, drabbats ekonomiskt av Obol-härvan.
"Obol har inte betalat några löner och vi har inte tagit över några fordringar i Obol. Det är helt grundlöst", säger Luleåordföranden till Norrbottens-Kuriren.
Nära och kära vänner kring föreningen har gång på gång förklarat för mig att Luleås plötsliga defensiv inte har ett skvatt med Obol-frågan att göra, att det istället handlar om avsaknaden av egen hall och spruckna budgetar samtidigt som många konkurrenter tjänar grova pengar.
Min analys av hela soppan bygger på en skärva här och en skärva där, men eftersom jag inte sett alla avtal och löften på pränt är det bäst att inte påstå något som man inte med säkerhet vet. Vi får se vem som haft rätt och fel framöver.
Idag är Skellefteå AIK en välmående hockeyklubb med nyrenoverad utbyggt hockeytempel. Något helt annat var det våren 1997. Om den tiden berättade tredjebenet i TK, Gunnar Eriksson, i en intervju i Aftonbladets sportmagasin i höstas: "Föreningen stod på konkursens rand och man kan kalla det för ett halleluja-möte. En samling vid vattenbrunnen. Det starkaste varumärket vi har i kommunen är Skellefteå AIK. Vi har ingenting kvar om vi släpper det också. Vi bestämde oss för att jobba över helgen för att lägga fram alla siffrorna på bordet, hur jävligt det än låg till. Och så kallade vi hit lokala företagare som fick se det i svart på vitt. Där och då vände det! Från 6,2 miljoner minus till 5 miljoner plus fem år senare. Bakom succen låg både avlönade och ideella krafter - och ett jävlaranamma utan dess like. Vi tog varandra i hand den helgen och sa att nu ska vi köra minst fem år och ingen jävel ska hoppa av. Nu ska vi verkligen jobba. Klockan 10.00 på måndag var första företaget här, klockan 15.00 nästa och ett senare på kvällen. Vi fick ihop 1,3 miljoner i skänkta medel på en gång. Vi började betala ut 100 000 kronor dit och 150 000 dit. Till slut var skulderna borta".
Jag hävdar absolut inte att Luleå står på konkursens brant. Långtifrån.
Däremot tror jag att en liknande rening som Skellefteå gick igenom iform av "halleluja-mötet" skulle sitta som ett smäck för fans och sponsorer i Luleå.
Det var inte länge sedan det pratades SM-guld 2008 i Luleå.
Idag är det en mosad vision.
Så jobbar vi med nyheter