I maj 1918 bildades Piteå IF och firar 100-årsjubileum i slutet av månaden. Men redan idag blir det tårta hemma hos Torbjörn Lindkvist som fyller 70 år.
Han är född 1948 och uppväxt på Norrmalm.
– Jag hade nära till Kvarnvallen och det var förstås perfekt när man spelade fotboll. Jag var oftast målvakt och var aktiv fram till dess att jag gjorde lumpen på Ing 3 i Boden 1969, då lade jag av, berättar han.
Istället blev han tränare för ungdomslag i Öjeby IF.
– Ja och sedan var det dags att bilda familj.
Torbjörn och hans fru Elisabeth fick fem barn. Camilla (född 1973), Ulrika (1974), Jenny (1978), Andreas (1979) och Jonas (1984). Ändå tog han sig tid att vara fotbollsledare.
Från tiden i ÖIF minns han främst då han tränade ett framgångsrikt A-flicklag.
– Det var riktigt duktiga tjejer. Vi var bäst i Norrbotten, vann serien överlägset med målskillnaden 92–3. PIF spöade vi med 16–0.
Laget blev inbjudet att åka på cup till Kandalaksja i Ryssland.
– Där var det andra seder och bruk och man blev tillsagd att göra som de sa. Före matchen kallade deras tränare in mig i ett rum, han hällde upp vodka i ett glas och så var det bara att lyda och dricka...
Efter alla år med ungdomslag tog han klivet upp till seniorer.
– Jag blev assisterande tränare till B-O Berglund som bildade Piteå FF. Sedan blev det några olika klubbar där jag var huvudtränare. Några år i PIF, Storfors och Infjärden.
2002 var han tillbaka i Piteå IF.
– Då var det Ulf Åström som undrade om jag kunde vara lagledare och ta hand om materialet för herrlaget.
Två år senare slog dock stressen till för Torbjörn, som arbetade med att sköta om kyrkogårdar åt Svenska kyrkan.
– Jag fick en hjärtinfarkt 2004... men jag lärde mig ingenting för jag fortsatte som vanligt efteråt, säger han med ett leende.
2009 då damerna gick upp i allsvenskan frågade Håkan Norberg om han kunde hjälpa till.
– I fyra år var jag både i herr- och damlaget.
I september 2012 var han med om tragedin då Victor Brännström kollapsade på plan och avled.
– Det värsta jag varit med om i hela mitt liv, säger Torbjörn och skakar på huvudet.
– Jag rusade ut på planen och vi gav första hjälpen tills ambulansen kom. Men det hjälpte ju inte.
Något som har etsat sig fast för alltid.
– Varenda gång nåt händer blir jag påmind om det, tankarna flyger och far... jag har varit med om både benbrott, armbrott och hjärnskakningar. Men det är förstås ingenting mot Victors olycka.
För två år sedan drabbades Torbjörn Lindkvist av sin andra hjärtinfarkt. Och då trampade han i alla fall litegrann på bromsen.
– Jo jag lärde mig att ta det lite lugnare, idag följer jag inte med på några bortamatcher. Förr då jag var med både herrarna och damerna var det resor med buss och flyg varenda helg.
Men som materialförvaltare blir det ändå långa dagar på hemmaplan.
– Jag är här tre timmar före en hemmamatch och sist hem, så det blir som en vanlig arbetsdag.
Vid 62 års ålder gick han i pension från sitt arbete, och nu kan det bli så att han även pensionerar sig från idrotten. Då bli det mer i huset vid havet ute på Näsudden.
– Det är fem år sedan vi flyttade dit och där stortrivs vi. Jag har ju lovat min fru att det här blir sista säsongen med fotbollen... men å andra sidan ska man väl aldrig säga aldrig.