Lennart Hermansson, tidigare elitspelare i ishockey och numera talangansvarig hos svenska mästarna Modo, tränade Husum när laget besökte Piteå för några vintrar sedan. Piteå vann med ganska många måls marginal och när presskonferensen efter matchen var slut bläddrade han lite förstrött i programmet. Plötsligt tittade han upp och summerade med kommentar och förvånad blick: "Sjutton egna produkter. Hur fasen går det till att lira i allsvenskan med sjutton egna produkter?", frågade han med beundran i rösten.<br /><br />Just det att Piteå spelade i näst högsta serien under en massa säsonger gav klubben mycket "cred". Speciellt beundransvärt för utomstående var att man lyckades år efter år med dominerande del egna produkter i laget. Piteå förknippades med det där stället där stjärnor tänds. Idag är det många som ser det ganska precis tvärtom!<br /><br /><br /><br />Vet inte hur många gånger jag fått frågan på ställen runt om i Sverige hur det kan komma sig att just Piteorten med jämna mellanrum prodocerat skickliga hockeyspelare. Svaret har alltid tidigare varit givet. "I Piteå missar man inga talanger. Äger de en viss talang och tål träning faller väldigt få genom stolarna. Klubbarna har många vassa ledare som ger grabbarna chansen. Sitter rätta idrottskepsen på ungdomarna finns ledarkulturen som hjälper dem framåt i Piteå". Ungefär så har visan gått.<br /><br />Sedan ett par år tillbaka kan man tyvärr inte längre sjunga den lovsången. Jag har sett alldeles för många unga pojkar med hygglig talang tvingats kasta in handduken på ett sätt som borde vara fjärran ledare som agerar i en förenings namn eller en klubbs bästa för ögonen.<br /><br /><br /><br />Är ganska väl insatt i fallet Victor Viklund. Att grabbar slutar eller av olika anledningar faller ifrån och lägger tiden på något annat i den åldern är inget ovanligt. För en del har det varit en alltför enkel väg att vandra fram till juniorstadiet och när träningarna blir tuffare och tacklingarna hårdare finns alltid möjligheten att vika ned sig.<br /><br />Victor Viklund valde att sluta mitt under säsongen för att han, enligt egen utsago, inte ansåg sig konkurrera på samma villkor som andra i laget. Och det vore intressant att höra hur Piteå Hockey resonerade när det skar sig mellan Victor och ledarna.<br /><br />Talanger typ Victor Viklund växer nämligen inte på träd och jag förstår att en 16-årig grabb som rankas tämligen högt av TV-puckledare känner viss orättvisa när en av lagpolarna får chansen i A-laget och några andra, rankade lägre av länslagsledarna, lyfts upp i A-juniorerna medan han själv vackert får finna sig i att lira med B-juniorerna.<br /><br /><br /><br />Nu hade unge herr Viklunds mamma mage att under en tidig upptaktsträff fråga ifall inte grabben kunde få träna med A-juniorerna åtminstone inför TV-pucken. Det "misstaget" var första fröet till kommande osämja längre fram under vintern. Problemet var absolut inte större än att det hade varit möjligt att finna en lösning. Piteå Hockey borde i alla fall visat den viljan.<br /><br />Rent konkret kan man påstå att fall som Victor Viklunds var väldigt sällsynta inom Piteortens idrott tidigare. Grabbar och tjejer som tillhörde gräddan av sina respektive åldersklasser i länet gavs oftast rejäla chanser innan de fasades in eller ut ur senioridrotten.<br /><br /><br /><br />Till sist...<br /><br />...var det igår prick 30 år sedan Stefan Persson blev förste Piteåfostrade spelare i NHL. Han följdes av ytterligare fyra - alla med fantastiska karriärer bakom och ett par till och med också framför sig. Ivan Gustafsson, legendarisk, skicklig ledare med massor av idrotts och bollsinne managerade Persson i unga år. En av Ivans kollegor från tiden på Kronofogdemyndigheten i Piteå, Stig Brännare, tränade Piteås B-juniorer i vintras. Kanske läge för ett litet snack huruvida det var bättre eller sämre förr. 
