Bra ändå av Södergren ... men i fel århundrade

Det kan upplevas orättvist för Anders Södergren. Att bli som bäst just när skidåkningen skiftar uppläggning från individuella starter till gemensamma och inte ha den förmåga till spurt som vissa hängåkare äger. Skidåkningen ändrade karaktär när det blev följa-john och jag tycker inte om det.

Framförallt tycker jag inte om att just femmilar ska avgöras med gemensam start. Dessutom borde den längsta sträckan under ett mästerskap ha längre åktid än två timmar. Ytterligare en halv eller heltimmes åktid skulle ge långtradarna större möjlighet att hävda sig. Även med gemensam start.

Anders Södergren hade hävdat sig bättre i förra århundradet.

Vad är det som säger att exempelvis Sixten Jernberg, Svan eller Wassberg skulle ha dominerat som de gjorde ifall det varit gemensamma starter under deras tid? Möjligen att de var så särklassiga som skidåkare att de ändå hade kunnat rycka ifrån innan slutkilometern tog vid.

Anders Södergren var silvermedaljör på femmilen 2003, senast en femmil avgjordes med så kallad intervallstart, dvs en och en. Han är en bättre skidåkare nu men har fått nöja sig med placeringarna 5-6 på de längre loppen. Nu får Anders vila över Vasaloppet, samla nya krafter till Holmenkollens femmil om knappt två veckor och visa vem som egentligen borde vara herre på täppan.

Inget ont om OS-finalens vinnare Giorgio di Centa. Han har i många år varit en av världens främsta men haft otur med sjukdomar vid mästerskap, inte minst när VM avgjordes i Italien 2003.

Den här gången hade den blivande segraren tidigt bestämt sig för att skugga Södergren. Det blev den perfekta guldtaktiken. I sista utförskörningen var han lagom fräck och kastade sig före svensken för att jaga ifatt då ledande Mikhail Botvinov, som varit hemma i Österrike och laddat upp med vad det nu kan ha varit. Synd att Anders inte förmådde haka på. Det hade i så fall räckt till silver.

Det är ovanligt att syskon vinner olympiska guld. Manuela di Centa blev dubbelvinnare i Lillehammer 1994, har dessutom en kasse fylld av silver från diverse mästerskap. Nu fick den sköna italienskan sällskap av lillebror på den högsta av de åtråvärda pallarna.

Som helhet gjorde Sverige även i distanstävlingarna ett godkänt OS. Brons i herrstafetten och fjärdeplats bland damerna var det bästa. Men det presenterades bra lopp över hela linjen av både Södergren, Johan Olsson och Mathias Fredriksson, även om medaljerna uteblev. Dessutom respektlösa unga tjejer som Britta Norgren och Anna-Karin Strömstedt.

Fast det som lyser klarast i de historieböcker som ännu inte skrivits är förstås medaljerna i de olika sprintloppen. Björn Linds suveräna agerande i först lagsprinten, sedan de individuella tävlingarna ställer honom i särklass bland alla svenska deltagare i olympiska spelen årgång 2006.

Kraften och segerviljan hos Lina Andersson när hon anade möjligheten att föra fram sin nation till den allra första guldmedaljen i dessa för Sverige så underbara spel, är också värd all beundran. Dessutom en självskriven PT-medalj vad det lider.

Äntligen fick Klas Lestander sällskap på guldhyllan i svenskt olympiskt skidskytte. Anna-Carin Olofsson klarade det Magdalena Forsberg aldrig lyckades med och gjorde en, vågar man påstå, formidabel insats i det avslutande OS-loppet. Hon inte bara sköt utan även åkte bäst. En riktig pangbrud. Med svenske kungen på läktaren körde Anna-Carin i ensamt majestät de avslutande varven.

Det som tidigare var en längdåkare utan framtidsutsikter, med internationellt mått mätt, blev helt plötsligt världsstjärna i skidskytte. Hon fyller visserligen 33 år snart men är ung som skidskytt och har säkert redan ställt in siktet på OS i Vancouver om fyra år.