"Bowling var faktiskt inte min grej"

Hon är känd bland Piteborna som bowlingmästarinna och som idrottsläraren från Pitholm. Men ursprungligen kommer Ursula Becker från Tyskland, där hon föddes två år före krigsutbrottet. Som ung gick, cyklade eller skidrade hon sju kilometer enkel väg till skolan. När hon började med elitgymnastik färdades hon den vägen minst tre gånger om dagen. - Det var då jag lade min grundkondition. Det är något jag brinner för och som jag försökt få alla mina elever att förstå, säger hon. Ursula minns krigsåren kristallklart, trots att hon var så liten. Bland annat satt hennes pappa i rysk fångenskap. Efter studietiden började hon arbeta som sjuksköterska. - Men så fick jag axeln och armbågen ur led under ett träningspass och de vägrade sjukskriva mig där jag jobbade, så då blev jag less och sa upp mig. I samma veva såg Ursula en annons där ett tyskt par bosatt på Lidingö i Sverige sökte en au pair. <h3>För bra, för fort</h3>1955 kom hon så till Sverige och två år senare flyttade hon till Piteå med sin dåvarande man. De skulle stanna i ett år. Nu i augusti var det 50 år sedan. Det var när hon vikarierade på Pitholmsskolan som hon hittade bowlingen, eller kanske ska man säga att bowlingen hittade henne. - På rasterna gick vi ner i bowlinghallen som låg under gympasalen. Ja, och sedan gick det som det gick, jag blev alldeles för bra alldeles för fort. Jag fick svenskt medborgarskap för att kunna tävla för landslaget. Ursula började med bowling 1965. Två år senare var hon svensk mästare. - Jag har alltid haft lätt för mig. <h3>Började röka</h3>Den tävling hon minns bäst är en landskamp mellan Sverige, Finland och Tyskland, som gick av stapeln i just Tyskland. - På förmiddagen spelade jag skitdåligt, men kaptenen var snäll och hade överseende eftersom det var på min gamla hemmaplan och mina föräldrar och syskon såg mig spela för första gången. Det slutade med att Sverige vann och jag blev bästa individuella spelare. På prisutdelningen spelade de halva tyska och halva svenska nationalsången. Men bowlingen innebär inte bara positiva minnen. - På en SM-bankett började jag röka, 30 år gammal. Man kan säga att jag hamnade i dåligt umgänge, men för två och ett halvt år sedan slutade jag röka. Och egentligen menar Ursula att bowling inte är hennes sport, trots alla framgångar. - Nej, vara nere i en mörk källare utan fönster. Jag som tycker om att vara ute i naturen. Ett tag fjällvandrade jag väldigt mycket. <h3>Pendlade med bil</h3>Efter sex år av bowling med klippkort på flyget slutade Ursula med sporten när hon kom in på Gymnastik- och idrottshögskolan. - Då hade jag läst in svensk studentexamen, vikarierat som idrottslärare, tagit hand om mina två barn och haft en landslagsplats i bowling samtidigt. Man kan säga att ljuset var bränt i båda ändarna. Från högskolan i Stockholm pendlade hon hem till mannen och barnen i Piteå varannan helg i sin lilla folkvagn. För att få lugn och ro satt hon hemma i bastun och pluggade. <h3>Grundkonditionen kvar</h3>Efter att ha tagit examen från högskolan var hon på väg tillbaka till Tyskland för att arbeta. Men på färjan dit bestämde hon sig för att tacka nej till jobbet och skrev ett förklarande brev till sin blivande arbetsgivare innan hon tog nästa färja hem. - Jag kände att jag inte hörde hemma där, den tyska mentaliteten tilltalade mig inte längre. <h3>Skidrar då och då</h3>Efter många år som idrottslärare och klassföreståndare på Pitholmsskolan nöjer sig Ursula Becker nu med att plocka fram långfärdsskridskorna och skidorna någon gång då och då. För grundkonditionen, den finns fortfarande kvar.

"Bowling var faktiskt inte min grej"

Vinnare. Hon satte Piteå på bowlingkartan med SM- och EM-medaljer, 14 svenska rekord och två resor till VM. Men själv tycker inte fyrfaldiga PT-medaljören Ursula Becker att bowling är hennes sport.- Att vara nere i en mörk källarlokal är inte min grej, jag är hellre ute i naturen.