Bästa längdresultaten sedan OS i Sarajevo
Förklaringen är att det svenska lag som tidigare under vintern, frånsett sprint, varit så ihåligt lyckades hitta en formtopp just till OS. Tvärtemot tidigare spel.
Trots framgångarna hittills kan man säga att svenskarna varit ytterst nära ännu bättre utdelning. Vem minns inte Anders Södergrens jaktstart, då han var i ledningen en kilometer före mål, de svenska stafettdamernas näst-intill-medalj och nu Mathias Fredrikssons tappra kamp om silvret.
Nyckeln till gårdagens brons var Mats Larsson på första sträckan. Han har tidigare, när han åkt som bäst, visat att han är en utomordentlig startman. För ett par år sedan vann han startsträckan i La Clusaz och var tvåa i Umeå. All heder åt Inge Bråten för att han vågade satsa på Mats. Denne har endast åkt en världscup i vinter och blev bara åtta på första sträckan i Beitostölen. Därefter har formen varit som ett hav i full storm, upp och ner.
Men i går kunde alla se hur lätt Mats hängde med. Han hade gett sig sjutton på att lägga sig bakom norske startmannen Jens Arne Svartedal och lyckades galant. Därmed grundade han för fortsättningen. Nu har Mats, även om det här var en lagmedalj, tangerat pappa Gunnars brons från OS 1968. Då blev Hulå-Larsson trea på 15 km i Autrans, det spel där Toini Gustafsson firade sådana triumfer.
De svenska herrarna hade förutsättningar till medalj - om allt klaffade. Däremot trodde jag aldrig att damkvartetten utan Lina Andersson på startsträckan skulle hänga med ända fram till upploppet i kampen om silver.
Men de nya tjejerna Britta Norgren och Anna-Karin Strömstedt har fört med sig precis den geist och positiva energi som de redan etablerade behövde. Nu är båda självskrivna för den avslutande tremilen och dessutom får säkert tidigare sprintåkaren Britta även köra onsdagens sprint. Där de övriga borde bli Lina Andersson, Anna Dahlberg och Emelie Öhrstig.
Att Lina skulle ställas över i stafetten säger jag inget om, med tanke på hennes hårda program. Däremot var hennes start på 10 km tveksam mot bakgrund av den korta intervallen mellan sprintguldet och all uppståndelse därefter. Nu har Lina liksom Emelie fått några dagars respit inför sprinten och dessutom tändvätska efter landslagskompisarnas framfart.
För Lina och Emelie återstår endast den individuella sprinten. De har ingenting att göra på tremilen med fri åkteknik och gemensam start. Avslutningen av OS får de i stället använda till att ladda upp batterierna inför det som återstår av världscupen. Liksom SM i Boden/Luleå om drygt en månad.
I Norge är klagoropen stora efter uteblivna längdvinster hittills. Sju guld var målet. Hittills är två silver det enda som glittrar i den norska resultatbörsen. Kulmen på motgångarna kom i lördagens och söndagens stafetter med två femteplatser.
På papperet hade de norska kvartetterna favoritskapet. I praktiken sprack allt. Även nationalhjältar som Marit Björgen och Frode Estil svek. Det är till och med så att man börjar tycka synd om de norska längdåkarna.
Däremot bugar vi oss gärna för veteranen Kjetil Andre Aamodt. Han var tidernas yngste när han segrade vid OS 1992 i Albertville. När han nu upprepade segern i super-G fjorton år senare är han tidernas äldste olympiske guldmedaljör i utförsåkning! Precis som hans landsmaninna Hilde G Pedersen var den äldsta medaljören någonsin när hon blev trea på 10 km förra veckan. Skillnaden dem emellan är att Hilde G, 41 år, tog sin första olympiska medalj. Aamodt har vunnit 20 medaljer i OS och VM och är historiens mest framgångsrika utförsåkare. Själv anser han dock att ingen går upp mot Ingemar Stenmark.
Så jobbar vi med nyheter