Att leva med sport

Mötesplatsen är självklar. Utanför byggnaden samlas skidåkare för ett träningspass, i foajén kastar några barn boll mot en vägg och i själva sporthallen avlöser fotbollsträningarna varandra.

Vi bänkar oss på läktarplats i hallen där både Kristina Lundkvist, 17 år, och Sofia Viklund, 16 år, tillbringat många timmar.

Vårt samtal ska handla om idrotten i deras liv.

- Sporten tar mycket tid, med träning tre gånger i veckan och matcher. Sedan duschar alltid laget ihop för sammanhållningens skull. Men sporten är värd all tid och det är skönt att tänka på något annat än skolan, säger Kristina.

Kretsar kring sport

Sofia lägger ner ungefär åtta timmar i veckan på träning, och då är matcher, ombyte och transportsträckor inte medräknade.

- Jag tränar en hel del själv också, springer och går på gymmet.

Man kan konstatera att en stor del av hennes vakna tid kretsar kring sport. Sofia tittar ganska mycket på tv-idrott, dessutom spelar hennes pojkvän hockey, så hon ser en hel del matcher från läktaren. Och mer tid blir det. Till hösten ska både Sofia och Kristina gå en domarutbildning för att kunna börja döma matcher.

Vanans makt

Bland de som slutar med föreningsidrott är det vanligare att unga som bor med antingen mamma eller pappa slutar än de som bor med båda föräldrarna. Det är också vanligare att tjejer slutar än killar (se artikel intill). Men varken Kristina eller Sofia har haft allvarliga planer på att lägga av.

- Ibland mot slutet av säsongen kan det kännas jobbigt, men då har föräldrarna pushat på och sagt "vänta med att bestämma dig till hösten då säsongen börjar om igen" och på upptaktslägret har det alltid varit kul igen. Sporten har ju blivit en stor del av ens liv och man är van att fara på träningarna, säger Kristina.

Idrotten upptar en omfattande del av mångas fritid. Medelvärdet på hur mycket tid unga lägger ner på föreningsidrott är nio timmar i veckan. Plus sport på tv och från läktarplats.

Vad är det då som gör att man orkar fortsätta?

- Sammanhållningen! Att vi har roligt i laget, menar Sofia.

- Handboll är en kul sport, men kompisarna i laget drar mest. Det är få i vårt lag som slutat, jag tror att det är för att vi dels är så bra vänner och dels för att vi har så bra tränare, säger Kristina.

Just tränarnas betydelse återkommer de ofta till.

- Tränarna betyder jättemycket, man får råd och tips och om man inte gör något bra får man veta hur man ska göra det bättre. De är bra på att berömma, säger Sofia.

Mer personliga

Kristina tycker att tränarna känns mer personliga än lärare.

- Tränarna offrar ju sin fritid, lärarna har betalt för att göra sitt jobb.

Båda tycker också att föräldrarna är viktiga, men på ett annat sätt än tränarna.

- De hjälper till att sälja grejer, att peppa och att skjutsa, säger Kristina.

Både Kristina och Sofia tycker att dopning och mobbning är allvarliga ämnen som ligger långt ifrån vardagen.

- Men vi har pratat mycket om att man inte ska skrika åt domaren och att man inte ska skada andra medvetet, till exempel, säger Kristina.

- Det handlar om att koncentrera sig på sig själv, att man ska bli bättre och så - att man inte ska lägga fokus på fel saker, fyller Sofia i.

Droppe i havet

Som medlem i en större förening är det lätt att bli en droppe i havet, menar Kristina.

- I klubben ligger fokus på a-laget, men i vårt lag är det lätt att bli hörd. Där känner ju alla varandra så bra, på helgerna reser vi och sover tillsammans, säger Sofia.

- Sedan har vi inte haft några stora klagomål, säger Kristina.

mari.lundberg.ronnqvist@pitea-tidningen.se

0911-645 40