Anja en av de största - men fem medaljer...?
Ändå är Anja bara barnet idrottsligt och med många mästerskap framför sig. Till att börja med i årets OS-backar, där vi visserligen inte fick vara med om någon duell mellan henne och Kostelic i går, men där vi kan se fram emot sådana under denna och nästa vecka.
Men fem Anja-medaljer? Knappast. Kan hon tar ytterligare ett par, helst något guld, vore det i paritet med exempelvis Jernberg och Svan under deras bästa OS-år.
Åren före sekelskiftet var Jesper Rönnbäck från Kiruna en av världens bästa åkare i puckelpist, brons i ett VM bland annat. I går stack en av hans klubbkamrater in huvudet i det internationella getingboet och kom ut med en ytterst meriterande femteplacering. Jesper Björnlund var namnet, lägg det på minnet. Han ser ut att äga alla kvaliteter som krävs för den här akrobatiska sporten
Den icke initierade har svårt att skilja de bästa åt, och Jesper styrde sitt ekipage på samma oförvägna sätt som medaljörerna före honom. I nästa års VM kan det vara hans tur.
Redan i dag fortsätter längdåkarna i Pragelato. Nu gäller det 10 km och med guld-Lina på startlinjen. Frågan är hur toppad hon varit inför satsningen på sprint och om detta går ut över hennes distansåkning. Vidare återstår att se hur hon klarat all uppståndelse efter den sköna vinsten i tisdags.
Nåja, Lina brukar stå med båda fötterna stadigt förankrade och är säkert taggad. Men medaljförhoppningar finns inte, även om jag är övertygad om att hon gladeligen skulle byta ut sitt sprintguld mot en milseger. Åker Lina normalt kan det bli en plats bland de tio främsta.
Första gången jag såg Lina Andersson stå på startlinjen inför en skidtävling var i Sandviken. Året var 1997, Lina var 16 år och hade kommit till ungdoms-SM i Sandviken direkt från ungdoms-OS i Sundsvall, där hon vunnit dubbelt, både i klassisk och fri åkteknik.
Det var kulmen på hennes fabulösa ungdomskarriär.
Juniortiden blev lika framgångsrik med två individuella och två stafettguld i JVM och med vinst för Lina på första stafettsträckan tre gånger av fyra möjliga.
Att det finns extra ordinär talang hos Lina för att åka fort på korta sträckor har hon visat många gånger. Speciellt i klassisk teknik med den stakförmåga som krävs där. Men hur märkligt det än låter tror jag att det var sjukdomarna under hennes första seniorvinter som ledde till framgångarna i sprint.
Lina hade från början det klart utstakade målet att nå världseliten i distansåkning. Och redan vid första seniorloppet i världscupen, i Kuopio, blev hon trea på 10 km och vann första sträckan i stafett före bland annat Olga Danilova. Efter några ytterligare veckor kom de sjukdomar som sedan envist förföljt henne och stulit värdefull träning. Men eftersom Lina är exeptionellt lättränad har hon under de här otursåren lyckats behålla snabbheten och tillräcklig styrka för att åka bra i sprint. VM-silver, två vinster i världscupen plus en handfull andraplaceringar är kvitto nog. Liksom det nyvunna OS-guldet.
Men Lina har större mål än så. Hon vill nå samma framgångar även i distanslopp. Det gäller bara att ge kroppen tid till den allt hårdare träning som krävs. Däremot kanske Lina bör ta sig en tankeställare på hur klokt det är att inför framtida säsonger satsa dubbelt, både på sprint och distans. Ytterst få aktiva klarar av det. Bente Skari var på topp i båda men lade av rekordtidigt. Marit Björgen visar redan tendenser till förslitning. Kanske inte så mycket på kroppen som mentalt med allt vad det innebär att vara påpassad från alla håll och kanter.
Så jobbar vi med nyheter