Wilma Marklund tog SM-brons i sin debut i seniorklassen i söndags.
Wilma Marklund föddes 1999 som första barnet till mamma Linda och pappa Erik. Då hon var tre år anade föräldrarna att något var fel med ett av hennes ögon.
Det visade sig vara cancer – och Wilma fick operera bort sitt högra öga.
– Jag har inget minne av det, men jag kan uppleva en obehaglig känsla när jag går in på sjukhus, säger Wilma.
– Som tur var hade inte cancern spridit sig till hjärnan, så det räckte med att ta bort ögat för att jag skulle vara frisk.
Att klara de prestationer hon gjort, med den sämre syn som bara ett öga ger, är förstås oerhört imponerande.
– Jag har aldrig känt att det är svårt med synen även om jag får vrida mer på huvudet då jag ska svänga och så. Jag tänker inte på det, det är mest andra som frågar och undrar hur jag kan klara det, säger hon.
Redan som liten fanns intresset för hästar eftersom mamma red och tävlade.
– Jag har sett en bild då jag bara är några månader och sitter på hästen tillsammans med mamma, så jag har det här i blodet, säger hon och skrattar.
När hoppade du med en häst första gången?
– Jag var väldigt liten, fick en ponny någon gång efter att jag hade opererat ögat. Och då började jag göra lite småhopp över bommar.
Hon fastnade direkt för sporten och då Wilma var 16 år vann hon sitt första guld i junior-SM.
– Jag hade bara tävlat i Norrland innan dess men kvalade in till JSM i Borås och tjatade på mina föräldrar att jag skulle få åka ner dit.
Sagt och gjort. Och Wilma vann guldet som enda felfria ryttare.
– Alla undrade typ "vem är du". Ingen visste vem jag var och jag visste inte vem de andra var, minns Wilma med ett leende.
Wilma Marklund tillbringade elva timmar per dag i stallet under tiden i Belgien.
Hon har alltid varit ambitiös och målmedveten.
– Det är så jag är som person, det är allt eller inget. Om jag verkligen satsar vill jag göra det till hundra procent. Jag har alltid varit världens tävlingsmänniska, berättar hon.
Direkt efter gymnasiet åkte hon till Tyskland och jobbade hos Thomas Brandt under ett års tid. Sedan fick hon en åtråvärd plats i Young Riders Academy i hård konkurrens.
– Ryttare under 25 år från hela Europa kunde söka dit, de tog ut 50 personer till tävlingar och intervjuer och sedan valde de ut några som fick det fulla programmet med träning och allt annat.
Wilma var en av dem och hon har nu tillbringat 14 månader i Belgien där hon tränat under Henk Noreen i Belgien.
Wilma ärvde hästintresset av mamma Linda Marklund. "Jag fick det i blodet" säger Wilma.
Vad har det betytt?
– Jag har utvecklats jättemycket. När jag ser tillbaka på de rundor jag tyckte var bra före jag åkte dit... nu tycker jag inte de ser bra ut. Ju svårare allt blir desto mer precision måste du ha, att vara i ett så proffsigt team har gett mig jättemycket, säger hon.
Hur har en vanlig vecka sett ut i Belgien?
– Jag började halvsju på morgonen och slutade halvsex, så det blev elva timmar per dag sex dagar per vecka. Söndagar var jag ledig, men då fick jag ta hand om mina egna två hästar som jag hade med mig. Och så var det ju även tävlingar på söndagar.
Oj! Hur orkade du?
– När man tycker det är kul går allting bra, jag hade fina kompisar där i teamet också så det var viktigt, vi trivdes bra ihop. Men nu när jag kommit hem känns det skönt att få lite tid för annat.
Hur ser planen ut framöver?
– Jag är hemma och tränar i vinter, jag måste ju lära upp mina småsyrror också. Det blir kul, jag vill ju deras bästa, säger Wilma om Clara och Tyra.
Wilma Marklund
Och sedan?
– Då vill jag tillbaka någonstans i Europa, det är ju där nere som sporten finns.
Hästen Carlogero (Calle) är 16 år.
Hur länge håller han?
– Inte så jättelänge till. Han känns fin och fräsch än, men vi har köpt en till häst (Castilla) nu som vi hoppas komma upp i de höjderna som Calle kan.
Att köpa en färdig topphäst är helt uteslutet, man måste träna upp en ny.
– Om man tänker på hästarna man ser på tv, de kan kosta 50-60 miljoner kronor, berättar Wilma.
Hon känner sina egna hästar utan och innan, vilket är ett måste.
– Du är på tävlingsbanan en minut men jobbar flera timmar per dag med hästarna. Det är så mycket man måste tänka på och träna på, det gäller att man känner sin häst, och jag märker direkt om han är trött eller så.
Wilma Marklund
Vi träffar Wilma Marklund i familjens stall Hällans Hästcenter, där det finns 28 hästar.
– Jag måste också ge mig tid att svara alla som hörde av sig i söndags, det plingade i telefonen hela dagen, säger Wilma och kramar om sin Calle.
Wilma Marklund