Den 23-åriga amerikanskan var Piteå IF:s sista tillskott i truppen. Telefonsamtalet från klubben kom sent, men det var inte mycket att fundera på för Jo Blankenship som snabbt satte sig på ett flygplan till Sverige.
Men så är hon också van vid hastiga flyttar. Familjen – med hennes föräldrar och en lillasyster – har bott i en rad olika delstater.
– Vi står varandra väldigt nära. Eftersom vi flyttade omkring så mycket fick man förlita sig på familjen, berättar Jo.
Ursprungligen kommer Jo, eller Jocelyn som är hennes fullständiga förnamn, från Kalifornien där familjen bott i flera omgångar. Ohio, Illinois, Oklahoma, Virginia och Massachusetts är andra delstater hon kan kopplas till.
Hur var det att växa upp och flytta så ofta?
– Det var nog tuffare när jag var yngre. Då grät jag floder i två veckor när vi flyttade. Men efter några gånger blev det bättre, och det har även förberett mig för fotbollen där jag också flyttar hela tiden.
Var anser du att ditt hem finns nu?
– Jag skulle nog säga att ”hemma” är där familjen finns.
Amerikansk fotboll, baseball, basket och ishockey räknas som de fyra stora sporterna i USA. Men fotboll växer så det knakar och är särskilt populärt bland unga tjejer.
– Och det är den sport som ger störst möjligheter till lika behandling. Det ser ganska bra ut i basket också men jag skulle nog säga att det är bäst ställt inom fotbollen. Vi behandlas rätt bra, tycker Jo.
I USA finns krav på att skolor måste dela ut lika många idrottsstipendium till tjejer som det görs till killar. Och i landslaget har damerna numera samma ersättning som herrarna.
I klubblagen är verkligheten en annan.
– Herrarna drar in större intäkter. Den delen förstår jag, men jag tycker inte att vi ska behandlas olika, säger Jo Blankenship.– Vi är alla profersionella idrottare och herr- och damspelare borde behandlas med samma respekt, även om lönerna i slutändan ser olika ut.
Själv började hon spela fotboll när hon var fyra.
– Jag var inte speciellt duktig. Jag plockade typ blad från blommorna i gräset och var inte ett dugg intresserad av fotboll, minns Jo och skrattar.
20 år senare är hon utlandsproffs. Hon visste knappt någonting om Sverige innan hon skrev kontrakt med Piteå IF.
– Detta är så pinsamt, men jag visste inte att det skulle ligga snö på marken när jag kom hit. När jag satt på flyget och tittade ut genom fönstret tänkte jag: ”herregud, vad har jag gett mig in i!?”
Jo Blankenship har bara bott i Sverige drygt en månad, och det är inte bara snön hon fått anpassa sig till.
– Det tar mig säkert en timme extra att handla mat, berättar hon. Jag måste översätta allt på telefonen för att kolla att jag köper rätt grejer.
Hemma i USA är det andra märken och varorna förpackas annorlunda.
– Och fettprocenterna på kött ... Här står det 10-12 procent fett på förpackningarna, medans hemma anges den motsatta siffran, förklar Jo.
– Jag höll mig undan charken ett tag, eftersom jag var osäker och inte ville fråga och verka dum, fortsätter hon och skrattar.
Svenskar beskrivs ofta som blyga och tillbakadragna, något som Jo också lagt märke till.
Hemma är hon van att hälsa på främlingar på gatan.
– Vår generation stirrar i telefonerna hela tiden, så jag försöker anstränga mig. Men när jag hälsar på folk här tittar de konstigt på mig. De som är äldre brukar ge ett leende tillbaka, men alla andra tittar på mig som om jag vore galen.
Hon saknar sin hund Hänsel.
Nej, det är ingen felstavning. Hennes amerikanske hund har faktiskt ett Ä i namnet.
– Han är lite ”fancy” av sig, skrattar Jo.
Hänsel är en treårig miniature goldendoodle, en blandning mellan golden retriever och pudel i litet format.
– Han är så söt. Jag funderade på att ta med honom, men en tio timmar lång flygresa hade varit tufft, så nu är han hos mina föräldrar.
Själv bor Jo Blankenship mitt mellan LF Arena och den nya fotbollshallen. Perfekt för en fotbollsspelare i Piteå IF. I alla fall om man vet var man ska ...
– Nolia ligger bara en bit bort och jag vet inte hur i världen jag gick vilse. Jag hade bara behövt ta vänster en gång, men istället svängde jag både vänster och höger, hamnade vid hotellet och blev tvungen att gå runt hela området, berättar Jo och skrattar.
Nu har Jo lärt sig navigera i stan, och hon börjar snabbt hitta hem i sin nya klubb.
– Alla här står varandra nära och behandlar alla så vänligt. Det är ett väldigt inkluderande lag. Jag vet skräckhistorier där tjejer flyttar utomlands och inte blir inkluderade. Jag är verkligen glad för att jag hamnade i det här laget.