Kontinuitet.

Ett nyckelord som har präglat Piteå IF:s lagbyggen i damallsvenskan under alla medaljåren och även den senaste säsongen.

Sportchef Leif Strandh och tränaren Stellan Carlsson har på alla sätt försökt övertyga oss vikten av den i många år.

Utifrån resultaten är det svårt att protestera.

Ett lag som mer än många andra behöver vara just ett lag för att lyckas använder kontinuitet som en hävstång till framgång. I grunden är det att skapa en enhet där alla spelare vet när och hur de ska agera i olika situationer baserat på inlärd erfarenhet.

Precis likt fiskarna i ett stim (exemplet är verkligt, läs "Fotbollens matematik" av David Sumpter), reagerar spelarna på varandra utifrån invanda mönster. Sådant kräver tid på träningsplanen, framför taktiktavlan, analysprogrammen och framförallt med varandra. Därmed är kontinuitet ett nyckelord. Fotboll är en relationsbyggande idrott. Tre säsonger ger bättre förutsättningar att lyckas med det än två eller en.

I och med att det här har varit en avgörande framgångsfaktor har Piteås sportledning naturligt nog velat ha små ändringar.

De har plockat de spelare man tror på. Försökt förädla och inkorporera i spelsättet.

Allt som oftast har resultatet talat för sig själv.

Vägen är inkörd, låt oss göra det igen.

Nästa år blir något annat. Runt tio spelare ut. Nästan lika många in.

Det behöver inte vara fel, även om en oro tycks sprida sig i supporterkretsar.

Det Piteå vi såg 2019 saknade ett par faktorer utifrån. Spelare som kunde röra om lagom mycket för att spelares givna platser inge längre skulle vara det. Att addera lite oro till all ro och invanda mönster.

Nu får PIF möjligheten att bygga en ny grupp med delvis samma komponenter som tidigare.

En relevant fråga är hur många spelare Piteå verkligen absolut ville behålla?

Inte alla de cirka tio som kommer att lämna, i alla fall.

Emelie Lövgren fick inget nytt kontrakt. Andrea Norheim fick det aldrig att lyfta fullt ut i PIF. Att Elin Bragnum och Olga Ekblom ville hem till Stockholm var givet. 

June Pedersens offensiva kvalitéer skulle ha betytt mycket en säsong till, men defensivt har misstagen blivit något fler. Förr eller senare måste seriens äldsta spelare fasas ut. 

Cajsa Andersson hade en något svagare säsong och en fullgod ersättare kan förmodligen hittas utomlands. Ronja Aronsson har inte visat landslagsklass i alla matcher.

Piteå ville säkert under rätt omständighet behålla ett par, men de här tappen skapar inte någon kris.

Linnea Selbergs korsbandsskada kan faktiska ha varit största missräkningen. Den rubbar nog på den grundplan Piteå hade för mittförsvaret.

Madelen Janogy verkar på väg bort. Inte heller det behöver leda till en kris.

Det är ungefär fem veckor till den gemensamma träningen inleds. Då kommer vi att veta om krissnackat är befogat eller inte. Tills dess kan vi alla låta Piteå göra jobbet färdigt. Sportledningen får slita ovanligt hårt i år. Men det är trots allt slutprodukten som är det intressanta. Inte vilket lag som finns i början av december.