Kvinnorna går i täten för svensk medaljjakt
Denna 32-åriga föredetting i längd, hon hade placeringarna 30-37-46 i Salt Lake City, sadlade likt förebilden Magdalena Forsberg om till skidskytt. Det gav henne nya kickar och motivation att fortsätta träna. Visserligen sköt hon idel bommar i sin allra första tävling, men nu har hon faktiskt passerat Magdalena. Det gäller dock hittills endast olympiskt, där den senare fick nöja sig med brons.
Vad som frapperar med både Magdalena Forsberg och Anna-Carin Olofsson, är att de förmodligen ökade sin kapacitet i ren skidåkning sen de gick över till skidskytte. Visserligen blev Magdalena en gång tvåa i världscupen i längd (Rovaniemi) men det var uteblivna framgångar i världskonkurrensen som fick henne att lägga av med ren skidåkning.
Samma sak med Anna-Carin, och nu tror jag faktiskt att hon är lika rapp i just skidåkningen som vad hennes föregångare var. Och skyttet har tagit sig, även om hon inlett sina båda OS-tävlingar hittills med bom. Men i går fick hon sprutt på både skidor och gevär efter första skjutningen och tog därmed den näst finaste medalj en svensk skidskytt klarat av sedan Klas Lestander från Arjeplog blev guldmedaljör i Squaw Valley 1960.
Nu finns det dessutom guldläge inför lördagens jaktstart.
Anna-Carin Olofsson har faktiskt några år av sin aktiva karriär i Norrbotten. Under en period av sitt vuxna liv pluggade hon till sjuksköterska i Boden. Så hon känner väl till Paglaterrängen - och kanske skulle det till och med gå att locka henne till SM i Boden i slutet av mars. Det vore intressant att se vad hon i dagens form skulle kunna åstadkomma mot längdspecialisterna i loppen med fri åkteknik.
För Piteå Elits två längdbidrag blev det ingen höjdare i går. Att Emelie Öhrstig fick chansen, misstänker jag hänger samman med att Inge Bråten ville testa henne i ett klassiskt lopp med tanke på lördagens stafett. Så i det fallet torde det vara kört. Emelie får inrikta sig på onsdagens sprintlopp.
För guld-Lina kom den befarade reaktionen. Det blev för mycket ståhej efter tisdagsbravaden. Egentligen hade Lina behövt stå över det här loppet, men samtidigt var just 10 km klassiskt hennes enda teoretiska möjlighet till en framskjuten placering i distansloppen. I stafetten är hon dock självskriven. Och här torde hon få sällskap av Britta Norgren, Elin Ek och Anna Dahlberg. Knappast en kvartett för medalj, däremot någon av platserna 4-6.
Just Britta har fått sitt genombrott i Pragelato. Hon har den fart i kroppen som krävs internationellt. Fortfarande saknas styrka och hårdhet. Men höjer hon sig på det här sättet de närmaste säsongerna är hon snart där. Och hon kan mycket väl få sällskap av ett knippe talanger, allt från juniorerna Charlotta Kalla, Mia Eriksson och Anna Simberg till de unga seniorerna Maria Rydqvist, Sara Lindborg och Ida Ingemarsdotter.
Mathias Fredriksson har sin stora chans i dagens lopp, 15 km klassiskt. Kanske är det för mycket begärt att han ska upprepa brorsan Thobias guldbragd, men målet de senaste två åren har varit just 15 km i Pragelato.
Dessutom kan Mathias med en medaljinsats se till att göra den svenska truppen mer jämställd. Det finns ju faktiskt fortfarande åtskilliga möjligheter även för våra herrar med sprintåkarna (pass upp för Peter Larsson!) som främsta hopp men även Anders Södergren på femmilen, kanske stafettlaget, kanske Tre Kronor, kanske Peja Lindholms curlare. Mot detta står Anja Pärson, Anna-Carin Olofsson i ytterligare ett par lopp, lag Norberg i curling, damlaget i ishockey - totalt sett, räknat i chanser, fortsatt övervikt för det täcka könet.
Så jobbar vi med nyheter