Det skulle ju bli så enkelt ...

Trinidad/Tobago-Sverige 0-0. Det skulle ju bli så enkelt. Ett litet ö-rike utan fotbollsmeriter mot Sverige med sina Super Swedes. Efter matchen var det ingen tvekan om vem som egentligen vunnit. De svenska fansen, som var mångdubbelt fler, lämnade snabbt arenan. Kvar fanns ett par tusen Trinidadfans som firade som om de vunnit VM-guld. Det var sånger, skrik, skratt och dans. Precis så som kvällen hade börjat för oss svenskar. Stämningen på Westfallenstadion är den bästa jag någonsin upplevt. Ja, det vill säga fram till slutsignalen. Vi var tusen och åter tusen svenskar som sjöng nationalsången, skrålade " in med bollen i mål" vid varje fastsituation, och jublade för varje svensk prestation på planen. Men i takt med att tiden gick och Sverige aldrig gjorde något mål, blev det mer och mer spänt. När slutsignalen ljöd var det som att göra en resa från världens bästa fest till en begravning. Alla var vi besvikna och visst kändes det som ett fiasko. Ishockeymålvakten Stefan Liv satt några rader ovanför mig. Han såg ut som om han just förlorat en VM-final mot Finland: Stirrig, apatisk, tyst. Men så var vi alla. Träffade radiosportens Lasse Grankvist och Ralf Edström en dryg timme efter matchen utanför arenan. Lasse var mäkta upprörd inte minst över svenska lagledningens agerande. - Det är tjänstefel att inte ta in Kim Källström tidigare, sa Grankvist som menade att Lagerbäck måste vetat om vilken form Kim befinner sig i. Lasse trodde också att Sverige tagit för lätt på matchen. - Ralf vill inte erkänna det men jag tror att Sverige underskattade Trinidad. Vädret har verkligen varit strålande här nere. I går var det drygt 25 grader och när vi kom hem vid tvåtiden på natten låg temperaturen fortfarande över 20-gradersstrecket. Säkerheten är stor. Innan matchen gick vi till torget i Dortmund där tusentals fans, varav många svenskar, samlats för att via en storbilds-tv se England-Paraguay. Ingen kom in utan att bli visiterad. Trots det gick det fort. Tyskarna kan verkligen det här med organisation. Överallt är det ett trevligt och hjälpsamt bemötande. Men vi var många som trodde att det ändå skulle bli problem på matcharenan. När drygt 60 000 människor ska visiteras under säg två timmar, då är det upplagt för problem. Visst blev det långa köer, men det gick ändå förvånadsvärt fort och utan incidenter. Arrangörerna kan knappast ha sett det som en högriskmatch. Supportrar från båda länderna blandades med varandra på läktaren. Jag hoppas att det inte sker mot England, för då kan det bli stora problem om deras välkända rötägg kommer in på arenan. Nu blev det aldrig några problem igår. Supportrarna från Trinidad var vänliga och stämningen efter matchen var hjärtlig även om vi svenskar var nedstämda. Fotbollen förbrödrar verkligen. Flera motståndarsupportrar kom fram till mig och tackade för matchen och önskade lycka till i fortsättningen. Inte en tillstymmelse till bråk fanns någonstans trots att ölen flödade friskt. Flera kändisar har sökt sig ner för att på plats följa VM: Stefan Liv, Johan Davidsson, Lasse Kronér, Kenta Johansson, är de jag hittills sett. I dag blir en mellandag. Angola-Portugal spelar i Köln några mil bort, kanske tar jag och ett gäng Örebroare tåget dit för att få bra stämning på plats.

Det skulle ju bli så enkelt ...

VM. Stefan Livs blick är stirrig. Lars Grankvist pratar om tjänstefel. En del sitter med händerna för ansiktet, vissa får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det gula och blå havet är stilla, det röda och svarta dansar.