Videon är inte längre tillgänglig
Alexander Lindahl tillhörde Piteortens största fotbollstalanger under 2000-talet.
Han flyttades upp i Piteås A-trupp som 15-åring och deltog på läger med pojklandslaget. Det blev många säsonger i Piteås division 2-lag innan han beslutade sig för att trappa ner och spela i division 4.
Kände motivation
Inför den här säsongen kände han motivationen igen.
– Jag var beslutsam och hade insett att jag inte varit nog seriös tidigare fast jag hela tiden haft talangen, säger Lindahl.
Piteå IF tog emot honom med öppna armar.
– Jag är verkligen tacksam mot alla spelare, ledare och hela Piteå IF att jag fick chansen att komma tillbaka till laget fast man gått upp till division 1, säger Lindahl och fingrar på en kaffekopp.
Hans röst är lugn och eftertänksam. Kroppspråket avskalat. Kroppen tillåter inget annat. Halsen stöds av en krage och på strupen syns ett några centimeter långt ärr. När han byter blickfokus vrids hela kroppen, inte halsen. Stelheten i nacken är påtaglig.
Då förändrades allt
Vi spolar tillbaka till dagen då allt ändrades.
Det var den 13 februari. Tillsammans med brodern Andreas och två kompisar satte sig Alexander Lindahl i bilen för att köra från Hortlax till gymet på Pite havsbad.
Mer kommer han inte ihåg. När Alexander Lindahl vaknade upp var han fastklämd i bilen och kunde inte röra huvudet. Taket var nedtryck och bara millimeter skiljde från huvudet på ena sidan och förardörren på andra.
Räddningstjänsten arbetade i över en timme innan man hade klippt upp bilen och kunde få ut 25-åringen.
– Jag hade ont i huvudet och hade lite blod i pannan. Det är det första jag kommer ihåg. Av älgen och smällen minns jag ingenting.
Bilen Alexander körde hade krockat med det stora djuret. Passagerarna har berättat att kollisionen på E4 i närheten av Mohems camping var omöjlig att undvika. Det fanns ingen möjlighet att hinna bromsa. Plötsligt stod älgen bara mitt på vägen.
Kraftig smäll
Kollisionen blev våldsam.
– Älgens tyngsta del landade rakt ovanför mitt huvudet vilket tryckte ner taket, berättar Alexander.
Det gjorde att hans nacke fick en kraftig smäll.
– Jag var bara millimeter från att bli förlamad och är glad för att det var jag och ingen annan i bilen som råkade värst ut. Det var ju jag som körde.
De två kompisarna klarade sig efter förutsättningarna bra och brorsan Andreas fick en armskada. Alla kunde lämna sjukhuset ganska snart.
För Alexander blev det ambulanstransport till Sunderby sjukhus.
Där undersöktes och röntgades han.
– Läkaren var ingen expert på att tyda röntgen och sa först att det såg bra ut, en timme senare var allt kollat mer noggrant och då fick jag beskedet att det tyvärr inte såg bra ut. Jag skulle behöva operera nacken i Umeå.
– När jag fick höra det blev jag rädd.
Alexanders nacke bedömdes i ett sådant skick att biltransport var uteslutet. Han flögs till Umeå för operation.
– Jag var väldigt nervös, jag visste att det var allvarligt men inte hur det skulle sluta och läkarna kunde inte lova någonting.
Genom ett snitt i halsen gick kirurgerna in för att nå kotorna.
– Det var läskigt när jag vaknade. Jag var som i en bubbla och visste inte om jag drömde eller vad det var och hur allt gått.
– Jag fick veta att det gått bra, men var fortfarande ganska borta.
Hans mamma fick mesta av informationen.
– Läkarna har sagt att jag har nickförbud livet ut, men det är svårt att acceptera. Jag kan inte se framför mig att jag inte kan spela fotboll igen. Om en månad ska jag tillbaka till Umeå, då vill jag höra det beskedet av läkaren själv, då kan det vara lättare att acceptera.
Under operationen sattes en metallplatta in i nacken och Alexander stelopererades.
– Det är sjätte-sjunde kotan som är dålig. Det positivt är i alla fall att de normalt också är ganska stela.
Beordrad vila
Efter operationen har Alexander beordrats vila. Som att det hade behövs. Orken har inte räckt till något annat.
– I början sov jag en stor del av dygnet även om jag hade mardrömmar. Sedan såg jag lite på tv och funderade mycket. Nu är det bättre och sover jag hela nätterna.
Dagarna är långa.
– Det är jobbigt med så mycket tristess efter att ha varit stilla i två månader, det tar mycket psykiskt, säger han.
Två månader efter olyckan har det ändå skett framsteg.
– Visst, även om man alltid vill att det ska gå snabbare.
– Jag kan ta kortare promenader men blir fort trött och att lyfta saker är helt uteslutet.
Hur är det nu?
– Det är mycket bättre men ändå upp och ner, lite olika från dag till dag. Morfinet togs borta förra veckan och jag har inte jätteont i nacken men blir fort trött i den. Samtidigt som jag får vara glad och tacksam över att det inte gick värre så skulle det här inte behövt hända om skoterförarna bara stängt grinden efter sig.
”Kan inte göra något”
Sannolikt var det en öppen grind till en skoterpassage som gjorde att älgen hittade ut på E4.
Du verkar ha fått mycket stöd under den här tiden?
– Från hela stan känns det som, folk har verkligen brytt sig.
Som PT berättat tidigare var Romas ikon Francesco Totti en som hörde av sig.
– Nu har jag och Johan Jonsson tänkt åka till Rom i höst och hipps vips kanske vi bjuds in att se en träning. Man måste få drömma.
Hur ser du på framtiden?
– Lite tänker jag på att det kanske inte är omöjligt att spela i framtiden, men jag måste vara realistisk och lyssna på läkarnas motiveringen till varför jag inte kan det. Om en månad ska vi träffas. Då får jag höra själv.
– Efter det ska kragen bort och jag kan börja med rehab. Jag blir nog inte hundra procent återställd men ska arbeta hårt.
– Jag kommer att vara sjukskriven ett långt tag, kanske drar jag till Norge och hittar ett jobb där, eller så reser jag. Det är jag också sugen på, säger Alexander Lindahl och ställer sig upp och skjuter försiktigt in stolen under bordet utan att vrida på nacken.
– Jag är tacksam för att jag klarade mig, samtidigt som jag är ledsen för att jag inte kan göra något åt situationen, säger han.