Hemmalaget vann den tredje och avgörande finalen mot Linköping med 4–1.
– Senaste dagarna har jag sett bilden framför mig, när jag hissar pokalen inför laget, sa Emma Eliasson.
Blev det som du tänkt dig?
– Ungefär. Men jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. Att står här med guldhjälm och medalj runt halsen känns fantastiskt.
Emma har tidigare varit med om att förlora fyra finaler.
– Jag började känna mig som den eviga tvåan. Men det har varit finaler i bara en match på bortaplan. Att vinna hemma inför den här publiken är ett lyckigt slut på en saga, menade Eliasson.
MSSK Luleå fick en drömstart i den avgörande finalen.
* Efter 3.03 klippte Mira Jalosuo, finska backen, till och gästernas målvakt Florence Schelling gjorde en halvmiss: 1–0.
* 6.36 hade spelats när Michelle Karvinen tog pucken, åkte in framför Linköpings kasse och placerade in 2–0.
Då kände MSSK Luleå gulddoften – och blev försiktiga.
– Inte medvetet, sa Emma Eliasson.
Dessutom tappade laget rytmen när Noora Tulus fick en smäll och försvann till omklädningsrummet i slutet av perioden.
Men resultatet stod sig till paus.
I början av andra perioden hamnade hemmalagets Lisa Ekberg i utvisningsbåset.
Då gjorde Harry 3–0 sedan Linköpings kapten Pernilla Winberg tappade pucken till Michelle Karvinen och Harry höll sig framme på returen. Tid: 5.15.
Harry? Jo, hon kallas så Henriette Sletbak.
Sedan blev MSSK Luleå försiktigt igen och Linköping kunde reducera. Anna Kjellin, backen, prickade in 1–3 efter 14.09.
Och det var nerv igen.
– Vi tog en snack inför tredje perioden, berättade Emma Eliasson.
Det gick ut på att satsa framåt – inte backa hemåt.
– Och vi gjorde som vi sa ...
Efter 2.51 styrde Melinda Olsson in 4–1. Rebecca Stenberg smörpassade.
Resten av matchen var mest ett glädjerus mot guldjublet.
Linköping plockade ut målvakten men hemmalaget hade full kontroll.
När slutsignalen gick blev det glädjekaos.
När det blivit okontrollerad ordning på rinken kunde prisutdelningen genomföras. Emma Eliasson fick pris som seriens bästa back, Emma Nordin (på kryckor) hämtade priset som bästa forward och Michelle Karvinen utsågs till slutspelets MVP.
Sedan var det dags för Eliasson att lyfta bucklan.
I stort sett alla i publiken, 4179 rekord för damhockey på klubbnivå, var kvar i hallen för att hylla de nya mästarinnorna.
Efter matchen väntade guldfesten, där ingick hyllning på Nytorget.
Emma Eliasson skulle egentligen avsluta till VM-truppen under måndagen.
– Men förbundskapten Leif Boork sa att jag kunde komma på tisdag, sa Emma Eliasson som fick skynda sig att rädda klubborna från unga fans som var på jakt efter souvenier.
Efter fyra silver var det ju läge för en riktigt guldfirande. Och det var inte heller något efterskalv ...