Luleåforwarden har spelat ishockey sedan hon var sex år gammal. Men nu kan hon inte längre hålla på med sporten som hon älskar.
– Det har varit mitt liv så länge. Jag vet inte vad man gör annars. Man får gråta lite nu och sedan får man kämpa på igen, säger Ferno.
Hon har drabbats av flera täta hjärnskakningar vilket har gett henne stora problem. Läkarna vet inte hur hennes hjärna skulle klara av att hantera ännu en smäll.
– De är ganska säkra på att jag kommer återhämta mig från den senaste hjärnskakningen, men de kan inte garantera att nästa smäll kommer gå bra. Eftersom jag är så känslig kan jag få stora problem i vardagen, säger hon och fortsätter:
– Jag behövde få höra att jag inte kan spela mer, annars hade jag nog vilat och spelat igen.
Hur har du mått när det har varit som värst?
– Vissa veckor har jag inte kunnat göra någonting alls. Jag har bara varit hemma. Haft svårt att gå på affären eller köra bil. Man blir fången i sitt hem.
Den senaste säsongen tvingades hon följa stora delar av slutspelet från sidan just på grund av hjärnskakningarna.
Men efter flera månaders rehabilitering verkade det som att hon skulle kunna spela igen.
– Jag hade absolut tänkt spela, men jag visste också att skulle det bli någonting mer så skulle det vara slut.
Det som inte fick hända, hände.
– Jag var med på första isträningen och fick en liten smäll mot huvudet. Det var egentligen ingenting märkvärdigt, men när jag kom hem på kvällen kände jag att det inte var så bra. Då förstod jag att det var över.
Vad för problem?
– Ont i huvudet, jättetrött och yr. Det är många saker.
Hur många hjärnskakningar har du drabbats av totalt?
– Jag har fått fyra-fem stycken vad jag vet. När jag var liten visste jag inte vad det var så jag har antagligen åkt på fler än så.
Har det varit svårt att acceptera att du måste sluta?
– Ja. Det är säkert svårt för folk att förstå att det här kan vara en sådan stor grej, men det är som när en vanlig människa förlorar sitt jobb som den tycker väldigt mycket om. Det blir en stor förändring.
Kommer du vara kvar i laget på något sätt?
– Jag har inte funderat så mycket på vad jag ska göra än. De är mina bästa kompisar och vi umgås ofta, så när jag börjar må bättre kommer jag vara på hallen en del. Vi får se vad som händer, jag har inte bestämt mig ännu.
Det som är säkert är att hon blir kvar i Luleå.
– Ja, jag pluggar till arbetsterapeut och har två år kvar.
Kan du tänka dig någon annan roll inom ishockeyn?
– Ja, jag vet inte om jag kommer kunna vara utan hockeyn. Men nu ska bara vara ett tag och landa i det här.