Helena Henriksson drog länge ett stort lass som ledare i Storfors SK, men hade önskat mer hjälp. Till slut tröt orken.
Spårlöst borta
I en artikelsserie utreder PT längdåkningens välmående och framtid i Piteå.
Helena Henriksson blir märkbart berörd när ämnet kommer på tal.
– Jag minns själv när jag åkte som barn och har fortfarande kvar tävlingsresultat från 80-talet. Då kunde uppemot 30 åkare starta i klassen flickor 13-14. Och då talar vi endast om Pitedalsserien, berättar hon som ett exempel.
Skidintresset har följt henne hela livet. Inte minst har hon länge varit engagerad i Storfors SK – en klubb som brukade ha många aktiva barn och ungdomar.
Men inte längre.
– Nu är det kanske tio år sedan det började ebba ut. Problemet var att hitta föräldrar som ville axla ansvar. Många såg skidorna som ett kvällsdagis nästan, där det gick bra att lämna och hämta barnen, men helst skulle man inte göra så mycket annat för föreningen.
Till slut tappade Helena Henriksson också orken själv. Visserligen lever Storfors SK fortfarande kvar. Men det är just så pass.
– Vi har ingen verksamhet längre. Nu har vi bara en styrelse bestående av fyra eller fem personer, och vi jobbar egentligen bara för att hålla elljusspåret tänt.
Några hängivna bybor hjälper till att preparera slingorna på Ursberget.
– Vi sålde pistmaskinen för några år sedan eftersom att den började bli för dyr att hålla igång. Nu dras det bara med skoter, men det är fantastiskt att vi har några eldsjälar som håller spåret öppet.
Några eldsjälar håller fortfarande elljusspåret på Ursberget igång. Helt enkelt för bybornas skull.
Tidigare var Storfors SK även delaktig i driften av skidanläggningen på Lindbäcksstadion, tills man för ett par år sedan valde att dra sig ur Piteå skidallians.
– För mig är det en gåta hur små föreningar förväntas driva en stor anläggning som Lindbäcksstadion, när man kan tycka att det borde ligga på den kommunala regin. Ju mindre vår klubb blev, desto svårare blev det att mäkta med, säger Helena Henriksson.
Hennes dotter är för övrigt förra landslagsåkaren Sofia Henriksson. Hon fostrades i Storfors SK och tävlade för klubben tills hon var 17 år – innan hon gick till Strömnäs GIF och sedan vidare till Piteå Elit där hon fortfarande är aktiv.
När Sofia är tillbaka på Ursberget väcks gamla minnen. Varje vinter fram till 2012 brukade exempelvis Storforsloppet arrangeras där. Sedan flyttades tävlingen till Lindbäcksstadion innan den några år senare upphörde helt och hållet.
– Förut fanns Pitedalens GP som var en serie man kunde tävla i under hela säsongen. Rent allmänt gick många fler tävlingar på hemmaplan och det var fler som åkte. Det är synd att det har minskat, tycker hon.
Sofia Henriksson tävlade för moderklubben Storfors SK fram tills hon var 17 år.
Visst svider det i hjärtat att moderklubben inte längre har någon verksamhet.
– Det är givetvis jättetråkigt. På ett sätt är det positivt om fler barn samlas på samma ställen och har kul tillsammans, i stället för att några sprids ut här och där, men såklart önskar man att fler ville åka skidor och att klubbarna fylldes upp som förr. Jag vill att barn ska röra sig och hitta en idrott de tycker är kul, och sedan är det förstås jätteroligt om de väljer längdskidor.
Och mamma Helena ser gärna att verksamheten i Storfors vaknar till liv igen:
– Absolut! Tidigare fanns ett par stycken som var intresserade, men de backade tyvärr ut eftersom att de kände sig osäkra på hur man gör. Jag hjälper gärna den som vill starta upp något, och här finns redan material, lokaler och skidspår. Alla möjligheter finns ju här.
Helena Henriksson hjälper gärna till om någon vill återuppliva verksamheten i Storfors SK – klubben där dottern Sofia också tog sina första stavtag.