Den förra säsongen blev ett lyft för Henriksson. Utan skador och sjukdomar som störde körde hon till sig två fjortondeplatser i världscupen.
– De är så sugna på att få komma ut och köra.
Sofia Henriksson skrattar och blickar mot hundarna Cooper och Gry som med stora ögon, hoppar upp och ner innanför ytterdörren till huset på Yrkesvägen i Bergsviken.
För en Piteåbo går det inte att bo så mycket närmare ett skidspår än så här. En vass spjutkastare skulle nästan kunna hiva iväg en skidstav till Ursbergets skidspår. Där har Sofia Henriksson ägnat oräkneliga timmar under uppväxtåren. Det är också vid foten av kullen som Sofia Henriksson och hennes sambo bor.
Det är ingen slump. Det är ett noga uttänkt karriärdrag. Vi ska återkomma till det.
Men först öppnar Sofia dörren till villan. Med snabba tassar rusar hundarna ut på gräsmattan, som trots att mitten av november har passerat är mer grön än vit. Gry som är tre år tar täten. Bakom kommer den betydligt större Cooper, snart tolv år.
– Det är min gamla följeslagare. Men det börjar bli för tufft för honom. Att springa fort bredvid i tung snö när jag åker skidor går inte längre. Han följer med sådana här gånger, när jag kör en lätt jogg på max en timme. Gry har däremot oändligt med energi, det är egentligen mamma och pappas hund men när jag tar med henne ut så blir de bara glada, säger Sofia.
Sofia Henriksson i världscuppremiären i Ruka för precis tio år sedan.
Det här är också en anledning till det karriärsval Sofia Henriksson gjorde för tre år sedan. Skidförbundet var tydligt. De ville ha henne i utvecklingslandslaget. Men med det följde också krav på bostadsort. Falun, Umeå eller Östersund var alternativen.
Sofia nobbade och flyttade istället från Östersund. Att delta i landslaget hade varit bra. Att bo i Piteå ännu bättre tyckte hon. Möjligheten att vara nära familjen och ha tränaren Stefan Thomson på samma ort blev avgörande.
Tre år senare har hon inte ångrat sig.
– Jag trivs jättebra i Piteå. Jag har familjen, sambon och min tränare här. Sådana saker är väldigt viktiga. Sedan finns del att önska för att kunna elitsatsa på längdskidor – jag har fått åka till Skellefteå för att få ett längre skidspår i höst – men det har ändå fungerat och nu när jag har kunnat åka på landslagsläger får jag också variation i träningen.
Sedan i somras tillhör Henriksson utvecklingslandslaget. Själv är hon 30 år. Den näst yngsta är sju år yngre. Den allra yngsta är tio år yngre.
– Jag får bli lite lagmamma åt dem. Det har fungerat jättebra. Vi är ett jäkligt härligt gäng som har haft roligt tillsammans.
Slopade krav på bostadsort tillsammans med två 14:e platser i världscupen förra säsongen har gett Henriksson möjligheten.
– I och med att jag är äldre så ställs högre krav, men med mina resultat förra säsongen så fick jag chansen igen.
Den 30 november för tio år sedan blev Sofia Henriksson bästa junior vid världscuppremiären i Ruka. Hon slutade på plats tolv.
Resultaten och flytten till Piteå. Allt hänger ihop.
– Det tidigare upplägget passade inte mig. Landslaget skulle vara en sorts daglig lägerverksamhet. Då valde jag att flytta hem. Jag trivs bäst med att träna mycket själv och att åka på läger för sparring, för att sedan komma tillbaka och köra i min egen rytmn.
Sofia Henriksson slog igenom för tio år sedan med en tolfteplats i världscuppremiären och senare också en niondeplats.
Samma vinter blev hon avstängd från landslaget av hälsoskäl och berättade om sin ätstörning.
De följande åren handlade om många skador och sjukdomar. Som längst var hon borta från tävlingsdräkten i över 400 dagar.
Att kunna ha tränaren Stefan Thomson i närheten var en viktig anledning till att Sofia Henriksson flyttade hem för tre år sedan.
Samtidigt hade hon och Stefan Thomson alltid kvar hoppet om att hon skulle kunna prestera i världsklass.
– Utan tron hade jag lagt skidorna på hyllan för länge sedan. När det har varit tungt har jag haft Stefan med mig som har trott på mig och pushat mig och det har varit otroligt viktigt. Det har inte alltid varit en dans på rosor och självförtroendet har verkligen gått upp och ner. Tron har alltid funnits men tankarna har varit kring om kroppen ska hålla. Sådana bitar har man hunnit ifrågasätta båda en, två och tre gånger.
Ifjol hade hon sin första hela säsong utan skador. Då kom också framgångarna med dubbla 14:e platser i världscupen.
Var det detta du strävade mot under de tuffare åren?
– Ja såklart. Det är så roligt att hålla på med idrott när det mesta flyter på och man har ett flow och det är lika jävligt när det mesta går emot en. Så det är självklart det här jag har längtat till. Att kunna göra försäsongsträningen som jag vill och ställa mig på startlinjen och se hur långt det räcker.
Sofia Henriksson ger sig iväg på en lättare löptur tillsammans med hundarna Cooper och Gry.
Du verkar hoppfull och ha mycket energi.
– Ja, det ska bli jättekul att tävla igen och få se hur långt det räcker. Jag tror fortfarande att jag har mer att ge. Ifjol var bara första året utan skador och att jag kunde nå resultaten som jag gjorde gör att jag är hoppfull om att det här ska bära ännu längre det här året och kanske ytterligare en, två, tre år framåt. Jag drömmer om att få åka i VM i vinter.
Vi har pratat i över 20 minuter. Hundarna har väntat tålmodigt. Sofia Henriksson tar tag i deras respektive koppel låter dem förstå att det äntligen är dags och så joggar de iväg längs Yrkesvägen. Ut ur gatulampornas sken och vidare in i mörket.
Bruksvallsloppet
Fredag: Sprint (Sofia Henriksson står över)
Lördag: 10 kilometer klassisk stil
Söndag: 10 kilometer fri stil