Far och son Janeheim efter 20 respektive 40 kilometer.
Robert Janeheim har klarat utmaningen en gång tidigare och nu tio år senare var det dags att springa de 42195 meterna på Stockholms gator igen.
– Jag sprang Lidingöloppet ifjol och efter det kände jag att skulle vilja springa min andra mara i Stockholm, berättar Robert.
Den här gången ville han ha med sig en famijemedlem.
– Jag försökte först förmå min äldre son Ludvig att vara med. Men han kunde inte vara med på grund av arbetet så då frågade jag min yngre son Olle.
Och lillebror, som fyllde 18 i slutet av fjolåret, nappade på förslaget.
– Olle har spelat hockey i vinter och med den som grund tacklade han ja till att ställa upp.
Men hockeykondis och löpkondis är inte samma sak.
– Nej, han trodde nog först att hockeyn skulle räcka för att springa men riktigt så är det ju inte.
Planen för far och son var att de skull springa loppet i det tempo som passade dem själva bäst.
– Mitt första mål var att jag hade tänkt springa så snabbt som jag kunde eftersom jag ändå har tränat hyfsat bra. Men jag fick ändra den planen efter en skada.
Han förklarar:
– Det var för tre veckor sedan som min fotled blev överansträngd, redan efter två kilometer fick jag ont så jag hade inget annat val än att vila under den sista tiden fram till loppet.
Det innebar samtidigt att han tvingades lägga ribban lägre än tänkt.
– Utan den viktiga träningen innan loppet bestämde vi att vi skulle springa tillsammans istället, jag och Olle.
Far och son Janeheim gav sig iväg i rejäl sommarvärme under lördagen.
– Det var 27 grader och stekande sol. Vissa gator var det helt vindstilla på så även om jag verkligen gillar värme var det riktigt jobbigt även om vi hade extra vätska och energi med oss.
Tuffast var det förstås för debutanten Olle.
– Hur än mycket man försöker dricka blir det för lite. Olle började känna av framsidan av låret efter halva loppet.
Det gjorde det omöjligt att springa hela vägen in i mål.
– Vi gick mycket sista två milen.
Men i mål tog de sig.
– Jag var inte orolig för att vi skulle bryta. Det var kul se när sonen tog fram pannbenet, han var väldigt bestämd för att vi skulle ta oss i mål.
Och din fotled?
– Den gjorde ont reden efter en kilometer men det var ingen fara utan tur att jag tog det lugnare och sprang med Olle.
Frågan är väl om det blir fler maror för far och son?
– När det var en mil kvar frågade jag Olle om han ville springa igen och då sa han "aldrig i livet". Men nu när jag frågar är det "kanske".
Dock inte redan nästa år.
– Nej, nu rycker Olle in i lumpen så då blir det ingenting, vi får se något annat år eller om Ludvig vill. Men själv är jag redan sugen att springa igen, jag är bättre tränad nu än för tio år sedan och då har jag ändå hunnit fylla 50.
Efter sex timmar, tolv minuter och sju sekunder passerade far och son mållinjen samtidigt. Robert Janeheim är upprymd av känslan som folkfesten i Stockholm ger.
– Det är så fascinerande att springa i Stockholm då det är folk precis överallt och de sitter på uteserveringar och dricker öl och det är så mycket glädje i luften. Sedan dök det upp udda typer som till exempel en man som sprang baklänges hela loppet. Nära oss sprang även en man som gjorde sitt 45:e lopp... jag har en bra bit kvar till dess, säger Robert Janeheim och skrattar.