Morgonen efter PIF-damerna spelat 0-0 mot Örebro på Behrns Arena i höstas åkte jag vidare till Läkerol Arena för att träffa Mats Lavander. Den soliga höstdagen i Gävle var också den när hela hockeysverige var i chock efter flygolyckan i Ryssland där målvakten Stefan Liv och nästan hela laget Lokomotiv Jaroslavl tvingades sätta livet till. Vi pratade givetvis om det och också hur det gick till när Mats med familj och nyfödd son plötsligt bröt upp från Luleå Hockey och flyttade till Gävle. Han bestämde sig när budet kom under en avskedsresa i New York med de gamla lagpolarna i Luleå. Mats berättade utan omsvep att det varit enklare rent socialt med Norrbotten men förhandlingsläget var kallt med Luleå.
Lavander ville inte jämföra hans gamla kedjepolare som Övertorneås Linus Omark och Johan Harju med Brynässtjärnorna Silverberg, Järnkrok och Johan Larsson. Han viftade bort det med något diffust svar men visste nog redan då att guldchansen var minst lika god i Brynäs som i Luleå. Drygt sju månader och tio dagar senare vann Lavander guldet med sitt nya lag. I Gävle är man vana guldfirare. Ändå tror jag att det här 13:e känns skönare än många av de tidigare. Mellan guldet 1999 och det i torsdags har säsongerna nämligen kantats av konkurshot, flera kvalseriespel och något slutspel där man varit en sparv i trandedansen.
I min värld är alltid laget som hinner först till fyra segrar i en finalserie värdiga vinnare. Brynäs vann 12 av sina 18 slutspelmatcher. Skellefteå 10 av 19. Visst kan man sedan tycka att Skellefteå sköt mer mot mål i samtliga sex finalmatcher, att Skellefteå i snitt lossade tio skott mer per match, men Brynäs vann tveklöst den viktiga målvaktskampen och var bättre på att knacka ut pucken ur egen zon. Den här finalförlusten svider förstås mer för Skellefteå än fjolårets mot Färjestad. Den gången var det ett skadedrabbat och på flera håll magsjukt Skellefteå som mötte en för veckorna klart slagkraftigare motståndare. Så kände nog aldrig Skellefteå mot Brynäs.
Några av finallagens stjärnor tackar för sig men klubbarna har fler talanger att lyfta fram. Hoppas också att det väller fram nya prospekt på domarsidan. Den senaste säsongen har med all önskvärd tydlighet visat att det behövs bättre domare i elitserien. De som klädda till fest står och kramas med lag under guldfester borde diskas direkt. Kan ni ens tänka er fotbollsdomaren Jonas Eriksson stå och kramas med Zlatan Ibrahimovic på banketten sedan Milan vunnit Champions League-finalen mot Barcelona. I hockeyns lilla värld kan dock allt hända. Det blev man om inte annat varse när smålänningarna Morgan Johansson och Marcus Winnerborg gled in för att döma semifinalen Skellefteå-HV71 för några säsonger sedan. Är det någon som tror att vi någonsin kommer att få se Linus Öhlund, Älvsbyn och Tobias Björk, Boden åka in i Scandinavium för att döma Frölunda-Luleå i en semifinal?
PIF:s allsvenska fotbollsdamer har två säsonger i följd haft en sanslös otur när det gäller skador på målvaktssidan. Läget på reservsidan är dock klart bättre nu än ifjol och Maria Rönnbäck får visa sig på styva linan i två raka måstematcher för PIF. Efter Djurgården imorgon och nykomlingen Vittsjö borta nästa helg springer förmodligen inte PIF-tjejerna ut som favoriter i en enda match innan AIK kommer på besök i september. Djurgården rånade PIF på två matcher ifjol. Tror ändå att Piteå känner att de sitter i förarsätet inför matchen. Hemmaflickorna vann ju en träningsmatch under våren rätt så bekvämt. Och visst kan det vara på sin plats med en hemmaseger inför den trogna publiken. Sedan Piteå fixade kontraktet under några starka höstmatcher borta ifjol - Umeå 2-2, Malmö 0-2, Örebro 0-0 och Kristianstad 2-0 - borde de ha kunnat bjuda LF-publiken på lite skönspel och jubel. Istället blev det 0-3 mot Göteborg, 0-3 mot Tyresö och 1-4 mot Linköping i höstas och den här säsongen började på samma sätt. Seger mot AIK borta och 1-3 mot Göteborg hemma. Imorgon är det dags att visa. Borta är bra, men hemma borde för det mesta vara bäst.