Två tappade ledningar inför slutperioder och blott två poäng av tolv möjliga. Piteå Hockeys tuffa inledning i Allettan har skickat laget längst ned i backen. Med början idag står PHC inför en brant uppförsbacke. Laget är närapå piskat att vinna sex fajter i följd för att ens ha chansen att spurta till sig en play off-plats i de fyra sista mot Sundsvall, Östersund, Kiruna och Björklöven.
De som vill se ljust på situationen kan alltid hävda att Piteå faktiskt var nederlagstippat mot samtliga fyra lag i Allettanöppningen, att två poäng på bortaplan i sig är en liten bonus. Och visst är det så. Bonuspoängen mot Kiruna och Sundsvall kan visa sig oerhört värdefulla när serien summeras om en dryg månad.
I dagsläget känns det ändå onödigt att Piteå ska behöva spela med snaran runt halsen direkt. Jag förstod inte när serien "lottades" och förstås fortfarande inte idag hur PHC kunde gå med på seriesättningen. En öppning mot ettan och tvåan i respektive serier. De supportrar som fortfarande hoppas på play off-fest behöver dock inte vara alldeles fel ute. Piteå sköt trots allt fler skott mot motståndarkassen i förra helgens bortamatcher mot Östersund och Sundsvall. Klart att ett lag med den slagstyrkan kan vinna dubbelt mot Örnsköldsvik, Kovland och Teg.
Själv hinner jag tyvärr endast se en och en halv period av dagens PHC-match. Sedan bär det raka spåret ned till Skellefteå där tabellettan möter tvåan HV 71. Utsålt och fullsatt och den seriefinalen missar ingen genuint hockeyintresserad. Ni som inte har en live-plåt kan alltid spänna fast er i TV-soffan alternativt njuta av tillställningen på något matställe.
Det snackades en hel del om Skellefteås bredd i C More-studion under matchen mot Växjö. Att lirare som Oscar Möller och Erik Forssell saknades. I brådrasket är det lätt att glömma blivande NHL-spelare som Petter Granberg och Viktor Arvidsson. Apropå Möller kan han vara tillbaka i spel redan efter landslagsuppehållet i februari.
Den alltid i olika former lika aktuella dopingen har annars varit senaste dagarnas snackis i idrottsvärlden. Att flerfaldige OS och Tourvinnaren Lance Armstrongs erkännande skulle placeras i en välregisserad talkshow hos Oprah Winfrey kändes halvljummet. Det är i sammanhanget lätt att glömma att facklan kring Armstrongs dopande tändes redan 1999. Därefter följde fjorton års pajkastning med stämningar hit och dit. Tidningen Sunday Times dömdes exempelvis till 300 000 pund i böter för förtal. Nu vill ingen längre ta Armstrong på allvar, men kanske borde man lyssna när han säger att högst fem av tvåhundra cyklister är rena under de krävande Tourloppen.
Ingen lyssnade på Patrik Sjöberg när han berättade om sin dåvarande ryska flickväns historier och den systematiska dopingen i öststaterna. Sjöberg var under lång tid persona non grata i idrottsdebatten. En sportens "bad guy". Men tiderna förändras och efter deltagande i TV-succén Mästarnas Mästare och en uppmärksammad bok gavs den forne höjdhopparsuperstjärnan idel öra. Den mannen har och hade en hel del att berätta.
Det stämmer förstås inte, men ett ordspråk säger att allt är tillåtet i kärlek och krig. För min del hade ordspråket även kunnat innefatta alla former av elitidrott där stora pengar är inblandade. Dopingens fula ansikte lurar bakom varje hörn. Ansiktet ses inte bara inom cykelsporten, friidrotten, i längdskidspåren, på hockeyrinken eller på fotbollsplanen. Det kan också dyka upp var som helst i de finaste av salonger typ golfbanan och tenniscourten.
Det är enkelt att sparka in öppna dörrar och sabla ned cykelsporten en vecka som denna och några månader framöver. Istället vore det mer givande i långa loppet att öppet och högljutt kräva ökade resurser till de instanser som arbetar mot ett problem som fått fäste inom i stort sett all elitidrott.