Att Piteå IF dam signalerar svag ekonomi är ingalunda nytt. Det var under många år som det mest skreks inbördes och föreningens övriga sektioner fick täcka upp för damfotbollen. Man kan väl säga att det internt muttrades en del över det. Till slut bröts Piteå IF upp och blev en alliansförening där alla verksamheter behöver täcka sina egna kostnader.
Det har föreningen gjort. Men nödropen har återkommit årligen med ett undantag. Året efter SM-guldet. Då levde guldyran kvar och Champions League stod för dörren.
Det var inte fett då heller och sedan dess har det inte blivit bättre. I kronor lite, men i en inflationspåverkad värld där konkurrensen om spelarna ökat med flera hundra procent så räcker inte samma pengar till lika mycket som igår. Det kommer de inte att göra imorgon heller.
Det är en påtaglig frustration, på gränsen till vanmakt, som genomsyrar Piteå IF:s styrelse och sportsliga ledning.
Senaste dagarna har jag pratat med sportchefen Leif Strandh, ordförande Jennie Kaarle och med tränaren Stellan Carlsson ett par gånger.
Orden väller fram, ångan pyser ur öronen (ja, det sista är bildligt) när de pratar om bristen på kvalitativt träningsmotstånd, en till numerären anorektiskt trupp och att inte kunna erbjuda spelarna vettiga förutsättningar på en nivå som liknar det man faktiskt konkurrerar mot.
Allt kopplat till pengar.
Det här är inte nytt. Men jag kan skönja att desperationen har ökat senaste året. Frustrationen stegrats och hopplösheten tycks närma sig.
Piteå IF har alltid varit vi mot världen. Det bygger lagets identitet. Det skapar framgångar. Men hur länge orkar en människa stånga sig blodig mot en vägg? Hur länge kan du ropa att vargen kommer innan du slutligen går under för att orden dör ut av din utmattning?
Jag vet inte. Men vi ser experimentet utspela sig framför våra ögon och någon dag kommer vi att få svaret. Då tystar rösterna och bara minnena och pokalerna återstår.
Vad det är värt att behålla en för norra Sverige unik verksamhet i världens största sport är naturligtvis en sak för varje enskild betraktares ögon.
Det vi gott kan konstatera är att ingen resursstark person eller organisation hittills har ansett det vara värt det tillskott som på allvar skulle förändra spelplanen för att Piteå IF ska kunna skapa sunda, långsiktiga, hållbara förutsättningar.
För vem vet när ropen tystnar?