Nu har 40 procent av serien spelats, 60 procent återstår logiskt nog.
Rosengård och Kopparbergs/Göteborg är överlägsna.
I övrigt löper nästan alla lag risken att åka ur serien.
Blicka uppåt eller snegla nedåt. Ingen kan känna sig säker på något.
Piteå hör till den skaran.
Formen är svag. Trenden usel och det finns klara skäl till oro.
Att PIF inte längre besegrar Göteborg får vi ta. Att laget aldrig vinner mot Rosengård ett vedertaget faktum.
Det oroväckande är att Piteås kvalitetsproblem.
Det var tufft men nödvändigt att bygga om truppen efter fjolåret. Tio spelare ut (Janogy inräknad). Åtta in.
Det tar tid att bygga ett nytt lag. Tiden finns, men resultaten får inte bli för dåliga på vägen. Åker PIF ur damallsvenskan är inte bygget värt någonting.
Växjömatchen gavs bort genom en klart underkänd första halvlek.
Kristianstad genom tio hemska minuter.
Rosengård genom en dålig första halvtimme.
Mot Göteborg var Piteå inte nära på något sätt någon gång. Utspelade. Sopade av banan.
PIF brottas med flera problem. Kvalitén i truppen är ännu inte lika bra som senaste åren.
Det läcker rejält på kanterna. Att Kopparbergs/Göteborgs två första mål kom från Piteås vänsterkant var ingen slump utan ett mönster vi känner igen från andra matcher. Skotskan Cailin Michie har ett starkt passningsspel och främst kvalitéer i det offensiva spelet. I löpdueller, försvarsbeslut och en mot en defensivt är hon inte lika stark.
Maja Green på den andra ytterkanten har spelat mer än nykomlingarna från elitettan brukar.
Hjälpen från mittfältet till försvaret är stundtals bristfällig.
Motståndarna vill och kan såra Piteå på kanterna. I mitten finns en Faith Ikidi Michael, som hur konstigt det än låter, blir för lite involverad i spelet. Naturligtvis noga planerat av motståndarna.
Att försäsongens bästa spelare, Selina Henriksson, skadades var ett hårt slag för Piteås kantspel. Lena Blomkvists kortare skadefrånvaro har också påverkat. Liksom att Sofia Wännerdahl ännu inte varit redo för startelvan efter sin skada.
Samtidigt är Piteås problem djupare än så. Tidigare ville laget sällan spela upp via mitten, det vill man ofta nu. Ett på sikt utvecklande spel. Men är det en fotboll som passar Ellen Löfqvist och Julia Karlernäs som har starkare sidor än just passningsspelet?
Det har inte sett ut så.
De som ska bära det här laget är de som varit med många gånger förut.
De måste få möjlighet att spela sina bästa roller.
Guro Pettersen i mål har gjort det hela tiden.
Faith Ikidi Michael behöver få ett större ansvar. Det får hon bäst i en trebackslinje med Lena Blomkvist och Sejde Abrahamsson.
Med tre spelare centralt på mittfältet, Ellen Löfqvist, Josefin Johansson och Julia Karlernäs kan PIF börja vinna den matchen och Karlernäs hamna högre upp i planen där hon får ut sina kvalitéer bäst.
Piteås anfallare har inte och kommer inte att springa ifrån sina motståndare i djupled. Madelen Janogy är inte någon frälsare. Hon spelar när hon är redo. Det blir när det blir.
Säsongen blir en hård prövning.
Det är inte tabellplaceringens sjätteplats som oroar. Det är i paritet med Piteås ekonomiska förutsättningar.
Det är spelet som är oroväckande. Piteå ska inte behöva åka ur, men några garantier för att klara sig kvar finns inte. Nästan alla lag är i stort sett lika bra. Fallet måste stoppas.