Statistiken är så tydlig att den inte går att dribbla bort hur gärna varenda norrbottnisk fotbollstränare än försöker.
Den som är som den är.
Den som är som den alltid har varit.
Lagen från länet som klivit upp i ettan klarar sig oftast år ett, men inte år två. Då är det proppen ur, ut med badvattnet och ner till den stadsdels- och byafotboll som kallas division 2.
Det är inte så det kan gå.
Det är så det alltid går.
För Piteå IF, för IFK Luleå, för Bodens BK.
Det är ingen skillnad.
Inget lag från länet har lyckats etablera sig i tredjedivisionen.
En tredjedel in i säsongen är Piteå IF också på väg att misslyckas. Det säger tabellen och det är trots allt den som räknas.
Fint spel och hedersamma förluster mot topplag har varit en del av säsongen hittills.
Tomas Eriksson har infört ett mer bollförande, tryggare, passningselegantare Piteå IF. Men han har ännu inte gjort det mer poängvinnande och det är väl ändå utifrån det vi rimligen ska summera ett lags prestation när vår, sommar och höst slutligen har övergått till vinter.
Tabellen är det viktiga. Ett fint utvecklande spel är bra men bara om det kommer att ge rätt utdelning i framtiden. Det är den inbyggda premissen. Fint spel bär ett löfte, en förhoppning om mer. Men då måste mer också komma.
Dit har inte PIF hittat än.
Jag har en tro på det här laget. Mycket av det som kommuniceras ut från det stämmer. Piteå har ett grundspel som till stora delar inte bara är tillräckligt bra för ettan utan också parkerar på den övre halvan. PIF har en bredare trupp i år. Fler alternativ att välja på vid tätt matchande, skador och för att förändra enskilda matchbilder. Den enorma tron på att kunna vända underlägen till kryss eller segrar är fortfarande en av lagets stora tillgångar.
Det offensiva spelet har utvecklats. Piteå skapar tillräckligt många chanser mot alla lag för att sätta ett par bollar i varje match och målsnittet är i paritet med ett mittenlags.
Problemet är inte att skyttekungen Pashang Abdulla lämnade – utan att Bernardo Morgado gjorde det.
Den portugisiske mittbacken, med sin inte helt finmotoriska högerfot, var visserligen inget optimalt val vid uppspelen från vänster mittbacksposition. Men i defensiven var han en rese som rundades färre gånger på en säsong än vad Piteås försvar nu utsätts för på en match.
Morgado och Filip Stankovic skänkte den stabilitet som gjorde utgångsläget så mycket lättare för oavsett vem som var tredje mittbacken, i regel Pontus Sundqvist.
Det fanns helt enkelt inte så mycket ytor att operera i för motståndarna. Det var svårare att tränga sig in där än att göra en omkörning en crusingkväll på Sundsgatan – efter ombyggnationen.
I år har samma lag bjudits på en passage bredare än E4:n mellan Piteå och Öjebyn.
Van Dongen och Pontus Sundqvist har inte haft snabbheten i aktionerna för att täppa till den viktigaste delen av spelplanen på ett tillfredsställande sätt. Den centrala ytan har för ofta lämnats för öppen.
De två har definitivt kompetenser och är spelare för ettan, men de behöver också vara i rätt omgivning för att få ut mest av sina kvalitéer och sminka över sina brister. De två ska inte utgöra varandras omgivning.
Den senaste hemmamatch mot Sylvia behövde min fyraårige son gå på toaletten någon minut föra paussignalen.
Toaletten låg vägg i vägg med gästernas omklädningsrum. Ljudisoleringen var snudd på obefintlig och taktiksnacket från Piteås motståndare därmed omöjligt att inte överhöra. Sammanfattat gick det ut på att ligga samlat och kontra centralt mot Piteås orörliga mittförsvar. Det skulle avgöra matchen.
En halvlek senare hade PIF förlorat med 0–2. Hur halvlekens mål kom till förstår ni.
Jag tror på det här laget. Men tro gör i sig ingen skillnad. Det gör praktiska handlingar och just nu behöver Piteå täppa till mittförsvaret. Att flytta in Henrik Millbert skulle öppna för en formstark Gustav Rönnbäck-Wallin som höger ytterback. Fler lösningar kan också finns.
Oavsett måste problemet centralt lösas.
Till vissa delar är Piteå ett topplag i den här serien, men så länge elefanten i rummet består finns också risken att laget åker ur.
Det vore helt onödigt.
Då är herrfotbollen i länet som vanligt tillbaka på ruta ett igen.