Lagom till damernas prolog skulle dra igång, där bland 1000 och åter 1000 åskådare så tittade en tidig vårsol fram. Förgyllde. Fungerade som en förstärkning i mördarbacken, den som ser så lätt ut. Är dock inte det.
Pajalas kval följdes vid sidan om en stor Piteåklack som tagit sig till första stigningen.
Syntes tydligt att hon låg i aggressiv position på skidorna och fick med sig farten över krönet fastän hon fick saxa sista metrarna innan hon kröp ihop i fartställning för att göra ännu en fin backe.
Tänk er det, att ni rusar allt ni har uppför en 200 meter lång backe som lutar någonstans 5-10 procent och därefter ger er själv chansen att hämta andan i 15 sekunder men ni gör det utför en backe med kurva och därefter är ni fräsch igen och kan gå lika fort som förra.
Ungefär, eller ganska exakt så känns det att vara i form som jag ofta nämner.
11:e plats för Piteås Magdalena Pajala på ett VM kval är så mäktigt. Gå in på ett kokande Lugnet, dra ner rullgardinen och måla upp sig som en klok människa uttryckt sig. Svart på vitt hur bra jag är på att totalt plåga mig själv med rörelse rakt fram på ett par skidor.
För i grunden är det vad det handlar om. Att mäta sig.
Bolibompa var slut, öronpropparna skulle dras och kvartsfinalerna skulle inledas. Klockan hade hunnit slå en kvart över tre.
I vanlig ordning för sprintåkarna så möts de av en så tung bana att det mer liknar distansåkning. Men att fokusera på den frågan idag var inte läge utan A till punkt B, all in.
Pajala hade bara semifinal i blicken och gick i första kvartsfinal vilket jag tror fällde hennes chanser. Det är ingen hemlighet och det syntes lång väg att skidorna bromsade henne utför.
Ordentligt mycket.
Det fungerar i allmänhet inte och i synnerhet aldrig på ett VM. Det är så tight och jämnt däruppe i världseliten. Psykiskt påverkar det alldeles för mycket, för att såklart inte diskutera fysiskt. Hon tog ut allt men det räckte inte.
Sedan kom resten av de svenska åkarna med glid som liknade andra nationers.
Spekulationer är det enda jag kan ge och de är att man i sista stund hann ändra på de andras skidor, eventuellt ta bort klister som låg i och bromsade Pajala.
Tomheten som följer. Ni vet, ett mästerskap på hemmaplan kommer en gång. Sällan fler. Det är viktigt att allt klaffar, så klart materialet också.
Det var tunga ögon, som mest ville därifrån. Men intervjuer gav hon och visade på styrka som idrottare och person.
Kramar bedövade lite, men läker knappast. Bara tiden kan göra att det sätts i perspektiv att en kvartsfinal är bra och att en semifinal såklart hade varit bättre.
Men allt fortsätter och morgondagen kommer oavsett. Idrott är bara just, idrott.
Stina Nilsson försvarade de svenska färgerna ordentligt och knep ett silver efter suveräna Björgen. Efter att ha fått en tuff i semifinalen och fått plocka ut mycket energi.
Hon visade prov på det hon utstrålat hela vintern, orädd och vill ha allt. Det räcker till en medalj.
Lugnet före stormen blev stormen på Lugnet.