Det började på något sätt mer på riktigt. Växlade upp ett pinnhål eller två.
Över 40 000 åskådare hade letat sig till Lugnet för att bära fram åkarna.
Att komma upp i mördarbacken och parkera sig i en skog som för några dagar sedan var totalt öde och nu är fylld med energi och förväntningar.
Det luktade väldigt mycket barr, underställ och varm choklad när damernas skiathlon drog i gång i ett publikvrål som inte gick någon oberörd förbi.
Förväntningar, förhoppningar, krav och ”expertutlåtanden” skulle nu efter en lång väntan bli synade.
Kalla är för många Kalla. En tjej som förväntas kunna göra det ingen annan klarar av. En tjej som ska vara en förebild, vara den hon är när det går bra, vara tillgänglig.
Vara, hela tiden vara.
Men gång på gång och åter och åter visar hon att en tjej från Tärendö som klarar av all press, stress och tryck.
I dag var inget undantag. Det var gnistrande ögon från start.
Siade om att Björgen hade bränt för mycket krut på att vinna sprintguldet vilket visade sig verkar vara korrekt. Inte ens hon kan hämta hem en fysiskt maximal urladdning på mindre än 48 timmar. Det bevisar bara att de mänskliga fysiologiska reglerna gäller för henne också, ibland.
Kalla gjorde mycket enligt boken om skidåkning. Höll ett stabilt och säkert klassiskt lopp där höften var hög och skidan satt mjukt och hon fick med sig farten rakt fram istället för uppåt som det kan bli vid stressade situationer. Och i Therese Johaug och Astrid Uhrenholdt Jacobsens närvaro så skulle det komma till ett avgörande på sista varvet, inget annat var att vänta.
Jag anser att Kalla gör rätt i att våga gå upp och driva på i fristilen, just för att hon är så bra och får ut mest av sin åkning när hon ligger där framme.
Att sedan Therese hade ett kort kvar att spela ut kunde ingen veta, ingen förutom hon själv.
Men grattis till henne som med lätt kropp i kombination med extrema syreupptagningsvärden vann VM guld den 21/2 år 2015.
Har sällan sett sådan frekvens i ett ryck. Det var aldrig någon tvekan, det skulle bara ske.
Det imponerande i sagan på Lugnet var att Kalla och Jacobsens lyckades gräva djupt, och då pratar vi inte sandlåda med en liten spade. Mer likt en grävskopa djupt i sig själva och var så när på att komma ikapp en flyende Therese Johaug.
Och det räckte till ett silver respektive brons.
Glädjen och lättnaden i Charlottes ögon över sitt brons talade klarspråk och jag var tvungen att stå tyst en stund, titta ut bland folkhavet. Det här var tufft på så många plan. Hennes första individuella VM medalj individuellt. På hemmaplan. Efter att ha dömt ut sig själv för en månad sedan. Målmedvetenhet, förmåga att inte lyssna på för många, göra rätt saker och tro på just det ledde till det här. I kombination med otroligt stor support från de närmaste. Mitt möte med Tärendöklacken innan start gav mig påminnelse om vad allt hon gör i skidspåret baseras på. Glädje, enkelhet och kärlek till att få göra exakt det hon ville göra. Ingen där förstorar något, de bara tycker om att just Charlotte är den Charlotte de känner sen barnsben.
Hon börjar vara komplett och samlar på medaljer likt jag samlar på skor.
Alla samlar vi på något.
Hon fortsätter nog med det ett tag till.