Josefin Johansson.
Marken skakar under Piteå IF.
Det är lätt att få känslan att Stellan Carlsson var den första dominobrickan som startade den reaktion vi ser nu. Men hans avhopp är bara symbolen för något som redan var deterministiskt.
Sedan Carlsson valde bättre förutsättningar i IFK Norrköping, har Ellen Löfqvist (Norrbottens bästa), Tuva Skoog (en av Sveriges största talanger), Moa Öhman (supernollan med PIF-DNA) och Ronja Aronsson (publikfavorit med PIF-DNA) lämnat laget.
Fler avhopp kan följa.
Hur kulturbärarna Faith Ikidi Michael och Josefin Johansson känner för att inleda en ny säsong kommer de själva att svara på inom kort. De har haft sagolika karriärer som mer än några andras är sammanflätade med Piteå IF:s, men de närmar sig onekligen 40-årsåldern. Har de energin och motivationen att strida vidare under en ny okänd tränare när omvärlden håller på att rusa förbi?
Det känns inte solklart.
Ingen i Piteå IF har varit så förknippad med lagets framgångar som Stellan Carlsson.
Han tar inte Piteå IF:s identitet med sig när han lämnar. Problemet är att fotbollsvärlden kan tro det.
Piteå IF har överpresterat kraftigt senaste dryga tio åren. Det har varit otänkbara framgångar utifrån ekonomiska och geografiska förutsättningar. Så när arkitekten och chefsfilosofen lämnar påverkar det förtroendet för hela produkten. Spelare och deras agenter drar lätt öronen åt sig och väljer andra alternativ. Samtidigt ökar sannolikheten att de som har varit med på resan känner att tillfället för något nytt är rätt.
Piteå IF har ersatt Stellan Carlsson med ett förhållandevis anonymt namn som inte har fått chansen att bevisa sig. Det skapar lätt en osäkerhet. Är det något du inte vill ha när du inte kan konkurrera med löner eller faciliteter så är det osäkerhet kring ditt starkaste kort.
I många år har Piteås styrka varit att förbättra spelare. Det har varit klubbens bästa marknadsföring. Agenter och spelare har insett att de som värvas till föreningen har stora möjligheter att utvecklas och ta nästa steg i karriären.
Med omvärldens ögon är det inte lika självklart längre.
Så hur attraktivt är Piteå nu? Vad är lagets grej?
Omvärlden undrar och vill inte ta risker när pengarna finns på andra håll.
Tuva Skoog valde Malmö FF som enligt uppgift siktar på 28 miljoner kronor i budget för A-laget. Mer än dubbelt så mycket som PIF har.
För så här är verkligheten. Alla spelare utanför Piteå IF som är etablerade eller talangfulla kommer att ha andra alternativ (högre lön, större städer). Alla spelare i Piteå som är bra kommer också att ha andra alternativ att välja på (högre lön, större städer).
Senaste året har PIF tvingats sälja Hanna Andersson till Rosengård. Sara Eriksson till Linköping. Tappat Fanny Andersson och Stellan Carlsson till Norrköping. Katrina Guillou till Hammarby. Tuva Skoog till Malmö. Ellen Löfqvist, Moa Öhman och Ronja Aronsson kommer alla att hamna i klubbar som erbjuder högre löner och en bättre idrottslig vardag.
I allt fler klubbar finns möjligheter för spelarna att leva som proffs. Där kan de ha fotbollen som heltidsjobb och träna dagtid. Det är moderna faciliteter och stora ledarstaber. I Piteå ska en ledare helst ha tio olika roller.
Skillnaden är inte ambitionen utan resurserna.
Ändå ska lagen konkurrera på planen. Utgångsläget är mycket tufft. Piteå är den fattiga kusinen från landet långt borta som måste göra väldigt mycket med väldigt lite. Möjligheterna till det minskar lika snabbt som damfotbollen växer. Den gör det för toppklubbarna i Sverige, men så mycket mer i övriga världen.
Vi kommer få se en rad spelare från Piteå IF som blir proffs i svenska eller utländska klubbar kommande åren. De kommer att vara värda det.
Kvar kommer deras gamla klubb stå med handen i mössan och föra sin kamp för överlevnad.
Det handlar inte om att Stellan Carlsson har lämnat. Det handlar om en förändrad omvärld som springer ifrån.