Piteå IF damsektions chockhöjning av biljettpriset blev lite av chock även för de som jobbar kring motståndarlagen i allsvenskan. Jag har största respekt för gamle bankchefen Berndt Siljemark som vände ett ständigt minus till hyggligt plus när han var ordförande i Piteås hockeysektion för åtta, nio år sedan. Det var förhållandevis inte billigt att se på hockeygrabbarnas matcher på den tiden men det PHC som Freddy Lindfors och Lars Johansson managerade bjöd ofta på offensiv frejdigt spel inför fina publiksiffror.
Siljemark kan sin matte och jag är inte mannen som har något att tillföra kring den biten. Dock vet jag att Piteå är en ytterst känslig publikstad och i kombination med det faktum att man plötsligt är dyrast kan få motsatt effekt än den önskade. Man minns exempelvis när torsdagen var en fri kväll för Piteborna under festivalen Piteå Dansar och Lers guld era under 90-talet. I ren eufori och festivalyra var det lätt att betala entré för de två helgdagarna eftersom torsdagen var gratis. I min värld var det inte lyckat - trots att det nog var ett måste med tanke på de skenande artistpriserna - att belägga de där frikvällarna med entré och känslan är densamma nu. Även om Piteå har de längsta och mest kostsamma resorna i vårt avlånga land av gängen i världsligan damallsvenskan är biljetthöjningen att riskfyllt drag. Speciellt om man vill "vinna" publikligan tredje gången av lika många möjliga säsonger i högsta serien.
Publiken har gillat sitt damlag ganska skarpt fyra säsonger i följd nu. Lagen runt om i Europa i de stora bollsporterna som går runt på publikintäkter är dock lätträknade. Sponsor och TV-intäkter är ofta tyngre poster. Något som fått allt mer betydelse senaste åren är även serverings och annan form av utskänkningsmöjligheter. Kring den sistnämnda biten är dock alla vägar stängda för gängen som huserar på LF Arena. PIF:s andra sektioner har vid flertalet tillfällen tvingats skjuta in pengar i elitverksamheten och givetvis har det gormats på sina håll inom föreningen om detta.
Jag hoppas verkligen att Siljemark, Håkan Linneruth och Anders Eriksson och de andra i damsektionen och i föreningen Piteå IF orkar dra runt damlaget ytterligare några svängar i ligan. Ett SM-guld för MSSK Piteå ligger kanske bara någon enstaka säsong bort och visst är det kaxigt av lilla Piteå att kunna presentera två lag i högsta serien i två av landets mest mediala och på andra vis framträdande sporter. Det slängs ut en massa pengar av kommuner runt om i Sverige för att få sina sekunder i bruset.
Draget som kommunen gjorde tillsammans med PIF-damerna i exempelvis Malmö i höstas uppmärksammades till och med på andra sidan Sundet. Malmöhotellen var välfyllda just den hösthelgen och i lokal TV-kanalerna, och de är en hel del därnere i Malmö-Köpenhamnområdet, vevades Piteåtrailern ganska friskt. Kommunen gör nog vad de kan för att hjälpa PIF-damerna, MSSK Piteå och Piteå Elit (skidor), men sammantaget handlar det nog om kaffepengar i förhållande till vad många andra städer och orter kliver in med.
Skellefteå pallade favorittrycket mot Modo i en kvartsfinal som sent ska glömmas. Och då menar jag inte för skönspel, Bud Holloways snygga fullträffar eller målvakten Joacim Ericssons definitiva genombrott, 96 i räddningsprocent, herregud. Istället är jag full av beundran hur Modos Ulf Samuelsson och Peter Andersson läste av den här matchserien. Modocoacherna matchade sitt lag i det närmaste perfekt mot en övermäktig motståndare. Tänka sig att Modo inte vann en enda av säsongens elva inbördes möten mot Skellefteå efter tre spelade perioder, att Modo bara lyckades peta in en puck under nio perioder hemma. Och ändå var det kamp ända in i kaklet i sjätte matchens sista sekund. AIK mot AIK i ena semifinalen, alltså. Rysaren börjar på måndag i Skellefteå Kraft Arena.