Joel Lassinantti står på ena knät, stödd på klubban. Tre Färjestadsspelare firar i grupp till höger om honom. En snusdosa singlar in över isen, tappar locket när den träffar isen och spiller sitt innehåll i ett meterlångt svart spår.
Bortalaget har tagit ledningen.
Brustna hjärtan.
Raka ryggar.
Har ni någonsin hört ljudet av 26 års längtan, passion och gränslöst översvallande kärlek? Det låter som 6 150 norrbottningar som vrålar fram en ganska skrynklig 80-talslåt strax innan deras hockeylag kommer in på isen för att spela en sjunde och avgörande SM-final. Jag har förvisso aldrig besökt en grekisk hatmatch i basket, jag har icke beskådat ett Istanbulderby i fotboll, men jag har sett både det ena och det andra. Jag har varit på både världsmästerskap, olympiska spel, stormatcher i både den ena och andra sporten.
Det här var det jävligaste jag upplevt.
Föremålen för fansens frenesi tog det hela med fattning, hur de lyckades har jag ingen aning om, kanske har de vant sig vid det här laget. Hemmalaget gjorde det man skulle, attackerade när läget kom och andades när det behövdes. Hemmaspelarna stängde inloppen till egen zon, hittade farlederna ur den och lyckades fiska fram både det ena och det andra intressanta läget mot Dominic Furch. Gästerna, både fans och supportrar, tog det som gavs – men det var inte mycket.
Det var en styrkedemonstration. Ni vet hur det brukar gå när man inte får några mål under en sån period, va?
Hur kan ett lag förlora när man får sin bästa målskytt fri från blå? Hur kan ett lag förlora när en breddback, om än aldrig så nyttig sådan, fullständigt avrättar en kontring ensam mot två avståndare som vore han Börje Salming? Hur kan ett lag som dödar inte en, utan två, ganska mjuka utvisningar direkt efter varandra i slutet av andra perioden missa SM-guldet? Hur kan ett lag som spelar sig fram till två, tre, fyra öppna mål och ramträffar i tredje perioden tappa det?
Det analytiska svaret: En något för mjuk utläggning ur egen zon, hemmaspelare som redan är på väg framåt, ett snabbt pass till en motståndarback som läst situationen helt korrekt och en skymning av egen målvakt.
Det känslomässiga? Hockeygudarna hatar Luleå. Vad utspelade sig egentligen under guldfirandet 1996? Vilken förbannelse har den här klubben egentligen ådragit sig för att dess supportrar ska förtjäna det här?
Luleå Hockey har massor av frågor att besvara efter det här. Hur kan ett lag med seriens bästa spelare, seriens bästa kedja, seriens bästa back och en av de bästa målvakterna i landet förlora – mot tabellsexan? Vad ska man göra för att bryta förbannelsen? Om det här inte räcker för att klubben ska vinna herrguld – vad behövs då?
Hockeylänet Norrbotten, Luleås fans, alla de brinnande hjärtan som brast men fortfarande står kvar för att bedyra sin kärlek, har inget att försvara, inga ursäkter att leverera, bättre än så här blir det inte i svensk ishockey. Men klubben har ett oerhört viktigt arbete att göra till nästa säsong, och de som kommer efter det.
På många sätt är det här en väldigt tilltalande förening med många attraktiva sidor. Damsatsningen, medlemsdemokratin, den monumentala glöden hos supportrarna, ni känner till dem redan. Men: Luleå Hockey har inte varit så här nära ett herrguld på 26 år.
Det får inte dröja 26 år till nästa gång.