Malmö FF i herrallsvenskan.
Piteå IF i damallsvenskan.
Sveriges enda obesegrade lag i högsta serierna.
Det är helt osannolikt.
Vem hade trott att just Malmö FF skulle gå rent?
Förlåt. Skojade bara.
Medan MFF drivs runt på hundratals miljoner från Champions League-spel och spelarförsäljningar kan PIF hoppas få in en extra tjuga eller två från kaffeförsäljningen på LF Arena.
Olika ligor, olika förutsättningar, olika nivåer av internationell klass.
Piteå ligger naturligtvis högre upp på rankingen ur ett Europaperspektiv. Mycket högre.
Cashen finns på vissa ställen.
Det stället är inte Piteå i alla fall.
Men humlan flyger vidare och vi fotbollsälskare får njuta under tiden.
Fem år sedan guldet och fem år efter senaste medaljen har Piteå möjligheten till en topplacering igen.
Inte en sån chans som bara finns på pappret utan en som också syns på planen och därmed har bärighet i verkligheten.
PIF hade en nedåtgående trend efter 2018. Spelet blev sämre och resultaten därefter.
Bottennappet i sammanhanget var för två år sedan när laget slutade näst sist. Endast räddade av en serieomläggning.
Ifjol blev det en sjundeplats. I år är det ett vassare Piteå som kommer placera sig bättre än så.
Topp fyra krävs för medalj.
Topp tre för Champions League.
Exakt var det här slutar är ovisst. Men utan stora skadeproblem har jag svårt att se att det här laget faller särskilt långt i tabellen.
Umeås död blev Piteås bröd. Där kunde PIF hämta utmärkta bollvinnaren Olivia Holm (den motståndare hon inte har lämnat ett blåmärke på i vår finns nog inte), stabila backpjäsen Wilma Carlsson (vilka löpningar med boll) och utmanande pannbensstarka Tuva Skoog som sprider en doft av landslagsämne varannan gång hon beträder en matchplan.
Sara Eriksson har varit krasslig och bänkad ett par matcher men kan vara största framtidshoppet med sin brytningssäkra tajming.
Målvakten Samantha Leshnak Murphy kan bli Piteås allra främsta någonsin inom kategorin och Peter Bergstedt ska veta (och det gör han ju) att konkurrensen om det epitetet sannerligen inte saknas.
Anam Imo har skalat bort sitt nonchalanta kroppspråk och täcker boll och gör mål på det sätt hon alltid haft kapacitet till men tidigare mest sporadiskt visat.
Faith Ikidi är den bara hon kan vara och Fanny Andersson, tja hon är Fanny Andersson.
Duon är fortfarande det här lagets drottningar.
Truppen är bredare än på flera år. Åldersfördelningen mellan rutin, mellanskikt och talang exemplarisk.
Kärnan fortfarande det hårda ödmjuka jobbet men kompetensen är breddad. Det är ett lag för att föra matcher. Det är ett lag för att stänga matcher. Det är ett lag att hålla i handen när snön blåser in på planen, Stellan Carlssons snus är slut och omvärlden vill sluta kännas vid ens existens.
Guldfavorit är PIF inte, men karaktären, spelkompetensen och den taktiska skickligheten och därmed kapaciteten att utmana om en Champions League-plats finns.
Bara att det är möjligt är nästan omöjligt.
Den här humlan kommer flyga ett tag till. Kanske landar den i Europa nästa säsong. Kanske landar den på en femteplats. Oavsett har det inte sett så här bra ut på flera år.