Efter guldyran i oktober 2018 har pilarna konstant pekat nedåt för Piteå IF.
I sig var fallet inte oväntat – det fanns bara ett håll att gå – men det varade längre och blev djupare än väntat.
Uttryckt i placeringar; sexa, åtta, elva.
Det senare hade lett till nedflyttning alla år utom just ifjol.
Piteå lyckades därmed göra fel sak vid rätt tid.
Nu har vändningen kommit. Piteå är tvåa i damallsvenskan efter sex omgångar.
Seger i match sju mot Eskilstuna på söndag och PIF har tagit lika många poäng som på hela förra säsongen och då har snön knappt hunnit lämna backen.
Hur kunde det bli så här?
Ibland är det enkla det sanna.
Piteå är bättre än ifjol.
Konkurrenterna är överlag sämre.
Några procent upp hos egna laget. Några procent ned för motståndarna.
Det ger resultat.
Det medför att PIF just nu utmanar i toppen.
Ombyggnationen efter guldet 2018 har varit jobbig.
I sina sämsta osminkade och rätt långa stunder har Piteås spel varit torftigt, stelt, sterilt.
Passningsspelet på mittfältet har inte skrämt någon.
Svackorna för djupa och långa. Skadorna dränerande.
Faktor X har lyst med sin frånvaro.
Andelen spelare som exploderade och spelade sin livs fotboll i Piteå sjönk på några år från väldigt många till betydligt färre.
Förädlingsarbete tar tid.
Nu kommer belöningen.
Allt mer för att Piteå har tagit ett rejält kliv i år.
De senaste månaderna har laget visat upp en tydlig utveckling i flera av spelets delar.
Passningsspelet och kombinationsspelet är numera en bärande del av lagets offensiv.
Det aggressiva presspelet är förfinat, bättre synkroniserat och framförallt effektivt
Det ger resultat.
Spelarna har vuxit.
Sofia Wännerdahl verkar ha blivit en och åttio.
Katrina Guillou en och nittio.
Fanny Andersson. Hon närmar sig himlen.
Ifjol var hon riktigt bra. I år har hon varit överlägsen.
Den utvecklade fysiken. Klokheten i värderingarna. Förmågan att fatta rätt beslut vid varje enskilt tillfälle har fått henne att diktera villkoren i Piteås passningsspel och styra matcherna.
En redan bra spelare under stark utveckling. Hon är inte ensam.
Hlin Eriksdottirs första säsong var i det närmaste en enda lång lårskada och däremellan blev det inte några poäng. I år har isländskan lämnat de ofarliga områdena vid långlinjen, sökt sig centralt och trollat fram en hotande vänsterfot. Det ger mål, det ger assist, det lyfter laget.
Katrina Guillou har sluppit skadorna och vad det betyder såg vi redan förra hösten.
Andersson – Eiriksdottir – Guillou. De är inte ensamma. Anam Imos targetspel. Hanna Anderssons flinka fötter. Ellen Löfqvists återuppståndelse på rätt position. Kontinuiteten har byggt Piteå och bristen på den sårar motståndarna.
I en global sportkarusell som snurrar allt fortare är det damfotbollens hastighet som ökar mer än någon annans.
Fler spelare blir proffs. Sämre spelare blir proffs. Inte för att de är dåliga utan för att omvärlden växer och plockar allt längre ner i sorteringen.
Det ger en svagare damallsvenska och en möjlighet att växa för den som kan jobba konsekvent med samma lag över tid.
Piteå är tvåa i damallsvenskan. Piteå förtjänar att vara tvåa i damallsvenskan.
Om laget är där även när allt summeras?
Jag vet inte. Känslan är fortfarande att det här kan sluta med allt från en topplacering till bottenstrid. Men en sak är helt klar.
Allt mindre talar för det senare.