Det var liksom inget snack när Piteå skickade hem KIF Örebro med 0-3 i baken. Piteå var bättre i båda boxarna konstaterade Örebrotränaren Rickard Nilsson och ingen av de som var på plats runt LF Arena säger emot honom där. PIF-målvakten Maria Rönnbäck och försvaret vann sin match i matchen liksom anfallarna Jennifer Nobis och Hanna Pettersson tog hem sin mot Örebros defensiv. Rönnbäcks första allsvenska nolla och Petterssons två mål i all sin prakt. Det var på mitten PIF vann den här drabbningen. June Pedersen, Anna Westerlund, Sofie Persson och Josefin Johansson är - om inte det bästa - i alla fall ett av allsvenskans vassaste mittfält. Jag var tveksam till finska landslagstjejen Westerlunds kapacitet inför den allsvenska starten men den rutinerade, smarta, bollvinnande brunkaren är en perfekt balansspelare som verkligen limmar ihop försvaret, mittfältspolarna och anfallsduon.
Inför säsongen var jag också tveksam kring om årets PIF-upplaga kunde matcha fjolårets. Där lägger jag mig helt platt. Med betoning på lag är den här årgången vida bättre än alla andra klubben skickat ut i en av världens bästa damligor. Hälften så mycket publik som under de senaste tre säsongerna, men närapå dubbelt så bra lir.
Under den allsvenska premiärsäsongen kunde handlade det om halvdussinet matcher utan en enda fullträff och de gånger man såg fem pass inom laget innan förlorad boll var sällsynt. Igår rullade Piteå stundtals ut förra säsongens svenska cupmästare. Tränarduon Stellan Carlsson och Lennart Hedkvist har sett till att truppen sliter för varandra och klubbmärket. Orkar tränarna motivera tjejerna hela vägen kommer PIF att hamna högre upp i tabellen än vad de flesta vågade tro innan säsongen.
Damallsvenskan rockar konstaterade jag inför helgens omgång. Ett par dagar senare har Kristianstad besegrat Tyresö med 2-1 på bortaplan samtidigt som unga jumbon AIK nollat mästarna Malmö, 2-0.
Jag varnade kraftigt för nykomlingen Gnaget efter PIF:s seger i premiären och efter lagets 0-1 mot Tyresö, 2-3 mot Kristianstad och 2-0 mot Malmö blir de inte lätta att tas med framöver. Djurgården är i dagsläget det allmänna tipset på ena degraderingsplatsen, men sedan?
AIK, Umeå, Örebro, Jitex, Linköping eller Piteå. Nej, absolut inte Piteå med dagens bollskicklighet och arbetsmoral.
Ryssland lekte som väntat hem hockey-VM sedan Kanada, Sverige och Tjeckien slagits ut av andra nationer. Ryssland hade faktiskt mest problem med Norge i kvartsfinalen. Finland i semin och Slovakien i finalen blev en enklare resa. Fem NHL-spetsar i offensiven och i stort sett resten hämtat från inhemska KHL. Ett klokt lagbygge när VM avgörs på stor rink.
Avslutnings några rader om lördagen som blev en gubbafton som sent ska glömmas. Först slog Slovakien ut storebror Tjeckien i hockey-VM i en match där vi fick se rena TV-puckscenerna efteråt, men ett lag som jublar på det viset efter en semifinal var förstås chanslöst i finalen. Gamle snipern Miroslav Satan och jätten, senare tvåmålsskytt i finalen, Zdenek Chara bar sitt Slovakien på sina axlar mot Tjeckien. Mot Ryssland hade det behövts några Chara ytterligare. Efter Slovakiens kämpamatch var det dags för Chelsea att äntligen jobba till sig den där CL-bucklan de faktiskt varit värda någon gång tidigare senaste tio åren. Tur och otur jämnar ut sig sägs det ju och den här gången blev Chelsea vare sig bortdömda eller straffade av någon slirig elvameterspunkt.
Straffar, ja. Inte ofta man ser den lirare som orsakar en straff i förlängningen kliva fram och sätta den avgörande en dryg halvtimme senare. Lampards, Luis och Ashley Coles straff var ruggiga stramare i ordets rätta bemärkelse. Coles stenhårda intill stolpens första maska, Lampards kanon mitt i målet och Luis stenhårda bredsida sattes alla utan krusiduller. Ett engelskt lag som besegrade ett tyskt efter straffar. Var det ett trendbrott vi såg i lördags?