Det finns ett talesätt som brukar användas inför stora finaler. Det lyder; ingen minns en tvåa. Det är alltid segrarna som skriver historien.
I går fanns det ändå två segrare i OS-finalen i handboll. Ett kraftigt nederlagstippat Sverige gav senaste dussinet årens världsnation Frankrike en kamp till sista sekunden. Domarna pallade inte trycket. De var inte konsekventa. Det blev till slut Sveriges fall. Det som gav frikast åt ena hållet såg en annan bedömning åt det andra. Frankrike är det kompletta handbollslaget personifierat. De kan spela på alla strängar. Kroatien var mäkta irriterat när de franska muskelbergen tilläts använde benen likt schaktblad i försvarsspelet i semifinalen i fredags och igår kunde vi alla se när de urskickliga rutinerade fransmännen gång efter annan låg och filmade på mattan. Domarna såg inte igenom de tricken mot ett Sverige som fick första straffen sex minuter före full tid.
TV-kommentatorerna Magnus Grahn och Chris Härenstam efterlyste det svenska mittsexspelet i offensiven, men inte en stavelse kring det faktum att en av världens främsta på den positionen är svensk. Och denne någon - Markus Alm - ja, han har de senaste åren tackat nej till blågult. Nu dröjer det länge till nästa mästerskap, men den dagen det kommer är blågult och kanske också en blågul bomber som Oscar Carlén redo.
OS i London bjöd på allt en idrottsnörd kan önska sig. Ett Dream Team från USA som levererade i basketen, flera hemmastjärnor som höll för trycket och lyfte de olika superdesignade arenorna, ett svenskt guld, några silver och några brons. Sverige hade med minsta flyt haft två guld ytterligare. Tufft att förlora med så minimala marginaler som ryttarinnan Sara Algotsson-Ostholt och triathlon-tjejen Lisa Nordén. Skulle förresten inte förvåna om Nordén får sitt rättmätiga guld om några månader eller år. Schweiziskan som vann var före med ena foten. Nordén hade huvudet först, men det är till syvende och sist bålen som räknas och där var väl Nordén före. I alla fall enligt den enda kamera som fungerade.
Det blev ett oturligt magplask i simningen och det kanske största guldhoppet på förhand, ryttaren Rolf-Göran Bengtsson, strök förnuftigt sin häst efter en trampskada. R-G och simmerskan Sarah Sjöström kommer igen. Däremot är det knappast troligt att Therese Alshammar är en guldkandidat i Rio De Janeiro om fyra år.
Åtta matcher återstår för ett vilt kämpande PIF i fotbollstvåan. Fyra hemma och fyra borta. PIF kan inte räkna med någon som helst hjälp från de andra gängen. Nu är det äta eller ätas som gäller. Det här gör aldrig PIF, men jag skulle aldrig tveka ett ögonblick ifall jag vore i sektionens eller tränartrojkans kläder. Ta emot Assi, Skellefteå, Umedalen och Anundsjö på LF Arenas stora härliga naturgräsplan. Då kan vi snacka hemmafördel. Se sedan till att det blir ett h-vete för de andra gängen att möta PIF i bortamatcherna. Det är hög tid att låta Tomas Lundmark och Anders "Göken" Lundgren styra upp försvaret och i ett defensivtänk säkra kantkorridorerna på mittfältet. Tomas , "Göken" och fyra andra defensivpjäser. Varför inte Erik Sundström och Erik Westbom på var sin mittfältskant. En vänster och en högerslägga. Det offensiva konstruktiva spelet kan läggas i varm hand hos Victor Brännström, Rasmus Holmbom, Alexander Rönnkvist och Alexander Lindahl. Överlevnad i division 2-fotbollen handlar det alltså om.
Piteå Hockey har som konstaterats tidigare ett spännande lagbygge på gång. Jag skulle gärna se att tränaren Stefan Hedlund matchar in ett power play-två i grundserien. Då slipper han, laget och dess supporters se att ett enahanda pp med de rutinerade suveränerna Niklas Strandberg och Daniel Olofsson vara helt sönderläst när allvaret i Allettan startar i januari. Hedlund har pjäserna. Nu gäller det bara att spela ut dem på ett smart sätt. 2-4 mot Asplöven i lördags lovar mer.